Heterosexualitet

Heterosexualitet ses ofta som norm och så självklart att vi inte kommer ihåg att också det är en sexuell läggning på samma sätt som homo-, pan- och bisexualitet.

Att vara hetero innebär att personen blir kär och/eller attraheras av personer av motsatt kön. Heterosexualitet är inte automatiskt kopplat till personens könstillhörighet dvs en person med transbakgrund kan lika väl vara hetero som tillhöra någon annan sexuell läggning.

Liksom hos övriga sexuella läggningar berättar heterosexualitet inte mer om personen än om just läggning. Inget säger att heteros är på ett visst sätt, ser ut på ett visst sätt eller gillar just vissa hobbies.

Det sägs ofta att “de heterosexuella” har makten och har en mer priviligierad ställning. Med det menas att heteros sällan behöver komma ut ur skåpet, dölja sin läggning och sällan begränsas utgående från sin läggning.

Vi antar ofta att alla är heterosexuella, vilket syns i t.ex. lagstiftning, i reklamer, i ordval och språk och hur vi delar upp omklädningsrum i simhallen. Alla heterosexuella har inte automatiskt makt och det kan finnas många krav och förväntningar på heteros.

Heteronormativitet I vårt samhälle har vi skapat normer och föreställningar om hur en flicka eller pojke skall vara. Det börjar redan vid födseln, man kanske utbrister; Å så söt hon är, eller Vad han ser stark ut.

Vi köper ljusröda kläder åt flickbebisen och blåa åt pojken. Faktum är att dessa föreställningar är så ingrodda i oss att de nästan sitter i ryggmärgen. Vi bara antar att det skall vara så. Men hur blir det då för de som inte passar in?

Om man är ett par som inte har barn, en ensamstående mamma, eller om ens partner är av samma kön? Det är då som heteronormen kan bli ett problem. Sandra Dahlen har i boken Tyst i klassen (2006) beskrivit hur det kan kännas.
Att som liten ha varit pojkflicka är något positivt, något man med stolthet kan berätta om – i alla fall om det gick över efter ett tag. Men ordet flickpojke finns inte ens. Hur kommer det sig att män inte kan skryta om att ha varit flickaktiga?”

De socialt konstruerade normera för hurdana egenskaper vi som man eller kvinna skall besitta, och som vi tagit för givet kan vara kränkande och en faktor som utesluter andra ur gemenskapen. Problemet med heteronormen är att vi oftast inte lägger märke till den, vi är för ”vana” helt enkelt. Några exempel:

  • Tilltalar vi ett barn utgår vi oftast ifrån att barnet har en mamma och en pappa oberoende om vi vet att det är just så. I skolan gör barnen ett gratulationskort på farsdag och ett på morsdag. Många barn lever i nyfamiljer, tre-/fyrklöversfamiljer, i regnbågsfamiljer, har en förälder eller bor hos sina fosterföräldrar.
  • I sagoböcker för barn är det ofta pojkfiguren som är i huvudrollen, han är den äventyrliga, modiga medan tjejfigurer assisterar eller blir “räddade”. Finns det barnböcker där flickor bygger kojor och är intresserade av stora fordon som flygplan och brandbilar?
  • Då ett samkönat par går hand i hand på gatan kan en del tolka detta som ett sätt att “flagga om sin sexualitet” eller ett försök att provocera. Då ett heteropar gör samma handling ses det som vanligt och ingen reagerar på att de “flaggar om sin sexualitet” lika medvetet som gayparet.
  • Klädbutiker delar oftast upp sina produkter i herr- och damkläder. En man kan känna skam över att vara “på fel sida” om han lockas mer av designen på damsidan, även om damkläder passar hans kropp bäst. Varför går vi med på att inordnas i fack som butikerna dikterar?
  • Berättar en ny kvinnlig anställd på jobbet om sin sambo kan följdfrågan vara t.ex. om han kommer med på firmans julfest. Den som frågar antar lätt att en kvinna har en manlig sambo även om det lika väl kan vara en kvinna som hon bor med.
  • Hur många kvinnliga komiker finns i jämförelse med antalet manliga komiker och stand-up artister? Heteronormen ger sällan utrymme för kvinnor att vara roliga, klumpiga och självsäkra genom humor.
  • När en lesbisk kvinna besöker gynekologen får hon ofta frågan om hon äter p-piller och om när hon senast hade samlag. Läkare antar ofta att alla är heterosexuella och att ett samlag alltid betyder att en man för in snoppen i en kvinna.
  • Kärnfamiljen bestående av en man, en kvinna och deras biologiska barn anses ofta vara idealet. Kärnfamiljen ses forfarande vara den mest trygga uppväxtmiljön för barnen även om undersökningar inte visar att det är så.
  • Böcker, filmer och konst kategoriseras ofta med ord som “gay-” eller “homo-” (t.ex. gayfilm) vilket vittnar om vårt antagande om att alla kulturprodukter utan hbtq-tillägget handlar om heterosexualitet.
  • Ibland utbrister personer som menar väl att de “accepterar homosexuella”. Ett dylikt uttalande visar att personen som heterosexuell ser sig vara i en maktposition, och ha rätt att antingen acceptera eller inte acceptera de som inte lever upp till heteroideal.
  • Har du tänkt på hur de flesta blanketter är utformade? Jo, mammas namn, pappas namn och barnets namn. Det finns kanske ingen rad för sambo eller partner. Någon blir lämnad utanför.

Enligt heteronormen förväntas man vara en ”riktig” kvinna eller ”man” som attraheras av  ”riktiga kvinnor och män” och det gör att alla icke heteropersoner faller utanför.

Ett heteropar förväntas ofta uppdela sig i det kvinnliga och manliga, dvs. att den ena i relationen tar en underordnad roll, gör hushållsarbete med lägre status och går med på en överenskommelse som ger den underordnade lägre inkomst.

Av den manliga förväntas större engagemang i familjens ekonomiska ärenden och ett mindre ansvar i mjuka värden som barnskötsel och skötsel av äldre släktingar.

I reklamer syns ofta familjer där mannen kör bil, klär sig i kostym medan kvinnan är smal, sminkad och har långt hår. Kvinnan i rekalmer är alltid kortare än mannen och men han har alltid kortare hår än hon. Varför fortsätter vi hylla urgamla ideal?

Då en person vägrar underordna sig normen, t.ex. genom att varken identifiera sig som man eller kvinna reagerar omgivningen.

Vi kanske frågar oss vilket biologiskt kön personen har, vilken sexuell läggning personen har eller varför hen inte valt att följa strömmen. Vi försöker febrilt hitta styreotyper för att läsa av en person före vi lär känna hen bättre.

Vilken information är egentligen viktigt i mötet med en ny människa?

Om du själv i många fall valt att följa normen framom hjärtat kan det kännas konstigt eller till och med orättvist att någon annan vågar. Kunskap och nyfikenhet är alltid bättre än att slå ifrån eller vägra förstå “det nya”.

Heteronormen är ingalunda den enda oskrivna regeln vi följer. Utöver förväntingar gällande kön och sexuell läggning förväntar vi oss ofta också att personer i vår omgivning har vit hudfärg, inte har funktionshinder eller inte har en annan religion än majoriteten.

Intersektionalitet är ett perspektiv som tittar på hur olika maktordningar fungerar tillsammans.

Olika identiteter skapas som ett resultat av ras, kön, språk, sexualitet, funktionsduglighet, religion, klasstillhörighet osv.

Vi trivs oftast i vår identitet men känner oss kränkta då just vårt sätt att vara unik osynliggörs.

Normer behöver inte alltid vara något dåligt. Hur vi promenerar på stan och hur vi tar varandra i beaktande styrs också av oskrivna regler dvs. normer.

Att hålla upp dörren åt den som går efter oss är en bra norm. Att förvänta sig att alla kan gå och inte bygga ramper över trappsteg är ett resultat av en dålig norm.

Alla bär på förutfattade meningar och fördomar. Vi ser ofta det som inte händer så ofta eller det mer sällan förekommande som det “onormala” och det mer vanliga som “normalt”. Genom att ifrågasätta våra egna invanda mönster blir heteronormen synlig. Vi märker ofta normen först då någon bryter mot den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.