Kategoriarkiv: Intervju

”Samhället skriker konstant att attraktion och kärlek är lika med sex”

För den demisexuella innebär att komma ut ofta att med samma förklara vad ordet betyder. Regnbågsankan har ställt fem frågor till en person som definierar sig som demisexuell.

1. Vad betyder demisexualitet för dig?

Demisexualitet definieras som att man endast kan känna sexuell attraktion efter att man skapat ett starkt emotionellt band till personen i fråga. Men för mig betyder det förvirring, frihet, platonisk kärlek i överflöd, någon gång frustration och att människor är ”estetiskt tilltalande”. Demisexualitet betyder för mig att personens kön eller utseende egentligen inte har någon betydelse, utan det är egenskaperna, tillgivenheten och hur personen är när jag verkligen lärt känna hen som räknas.

En tid betydde också demisexualitet ensamhet för mig, eftersom jag varken kände någon som var demi- eller asexuell. Jag hade ingen, varken som jag kände personligen eller någon fiktiv karaktär eller mediapersonlighet som jag kunde identifiera mig med. Men nu har jag en vän som också är demisexuell. Det är så befriande att veta att det finns andra även om vi inte pratar om det, förutom den gången när vi kom ut till varandra. (Och jag har hittat en demisexuell youtuber.)

Attraktion, både romantisk och sexuell har varit väldigt svårt att greppa för mig. Det beror antagligen på att demisexualitet faktiskt hör till det asexuella spektrumet. Det känns ibland som att heterosexuella automatiskt förstår vad som är attraktion och när jag söker efter definitioner på sexuell attraktion brukar det oftast komma upp ”när man är attraherad av någon på ett sexuellt sätt” eller något lika värdelöst.

När jag försöker fråga folk blir svaret så lätt ”jamen, du vet den där känslan…” eller ”du vet nog vad det är när du känner det”. Nej, det gör jag inte. Min sexualitet och min förmåga till att känna attraktion fungerar inte på samma sätt. Därför kan min demisexualitet göra mig förvirrad. Jag vet inte vad jag känner och omgivningen kan inte ge mig svar. Jag tror attraktion inte är lika självklart för mig som för de som inte tillhör det asexuella spektrumet.

Jag undrar ibland om jag någon gång känt attraktion eller om allt jag känner bara är platonisk kärlek. För jag älskar. Det finns så många människor i världen som jag älskar och jag börjar gråta vid tanken på att någon gång förlora dem. Men jag är ytterst, ytterst sällan attraherad av andra. Jag tror jag har känt sexuell attraktion en eller två gånger i mitt liv, men jag är inte säker.

Samhället skriker konstant att attraktion och kärlek är lika med sex. Den ekvationen fungerar inte i min värld, men det känns som att jag blir tvingad in i den ändå.

Ibland undrar jag om jag egentligen är asexuell och demiromantisk och ibland har jag perioder när jag undrar om jag är panromantisk och demisexuell. Jag vet inte och ibland gör det mig frustrerad. Oftast konstaterar jag att min sexualitet åtminstone är närmast demisexuell av alla läggningar jag vet av och definierar mig som det även om jag vet att den kan skifta och det är helt okej. Vissa dagar orkar jag inte fundera, för egentligen är ju inte definitionen av min sexualitet det viktiga, JAG är det viktiga. Sådana dagar kallar jag mig för queer. För queer VET jag att jag är.

Demisexualitet betyder också för mig att jag har sökt fakta något oerhört via nätet eftersom jag vill veta vad jag känner och vem jag är, men sexualundervisningen i skolan erkänner inte ens att sådana som jag existerar.

Estetiskt tilltalande var ett begrepp som en av mina bisexuella vänner introducerade för mig för att kunna prata snygga kvinnor och män med mig. Och det känns så skönt och frigivande att ha det uttrycket. Bara för att jag inte är attraherad av folk i allmänhet, betyder det inte att jag inte kan tycka de är ”snygga”. Men ordet snygg innehåller så ofta antagandet om att det ska innehålla någon sorts attraktion. Därför känns det bättre för mig att säga att en person är estetiskt tilltalande. Det är precis det jag känner.

På samma sätt som jag kan tycka att en tavla eller en klänning är estetiskt tilltalande och vacker kan jag tycka att människor är det. Jag känner bara aldrig ”något mera”.

Innan jag visste om att demisexualitet fanns tyckte jag det var väldigt konstigt att folk kunde vara attraherade av personer de bara sett en bild av eller träffat en enda gång. Min automatiska reaktion var ”men du känner ju inte hen” eftersom tanken på att vara kär i någon utan att känna denne ordentligt var absurd för mig, tills jag insåg att jag inte är heterosexuell (eller bi, för det har jag också trott). Jag, tydligen, upplever attraktion på ett annat sätt än majoriteten av befolkningen.

2. Vilka är de vanligaste fördomarna du möter?

Det tar så oerhört ont i mig att få höra att jag är ”helt normal”, med undermeningen ”du är egentligen heterosexuell och hittar bara på ett fint ord för din sexualitet för att få känna dig speciell”. De tror att jag ska bli glad av att höra att jag är ”normal”.

Egentligen är det inte en fördom, men den största negativa responsen jag möter är just att folk tror jag bluffar. En del säger också att demisexualitet inte finns. Det tar så oerhört ont att bli ignorerad eller osynliggjord. Som att vi, inom det asexuella spektrumet, inte fanns.

Det tar också ont, men inte lika mycket, att få höra ”men när ska du skaffa dig en karl?” eller ”har du ingen pojkvän?” av personer som antar att jag är heterosexuell. Fördomen att alla är heterosexuella tills något annat bevisas gör också att folk tror jag ska skratta åt skämt med sexuella undertoner. Jag tycker egentligen bara de skämten är obehagliga.

Att alla förväntar sig att jag ska hitta en karl och skaffa familj tycker jag också är jobbigt. Det kan ju hända att jag faktiskt gör det någon gång, men det är inte en självklarhet för mig. För det första kan det ju hända att jag skaffar mig en kvinna, vem vet. För det andra känns ett förhållande väldigt långt borta i mitt liv just nu, delvis för att jag är demisexuell och delvis för hur jag är som person.

En annan fördom jag möter är att folk tror att alla människor vill ha sex.

Överlag möter jag väldigt mycket oförståelse för att folk kan fungera på olika sätt.

3. Vad borde göras för att allt inom det asexuella spektrumet skulle bli synligare i samhället?

REPRESENTATION inom media, filmer, skönlitteratur och alla andra kulturgrenar som finns. Unga inom det asexuella spektrumet behöver folk de kan identifiera sig med. Och så borde det informeras om i sexualundervisningen att det asexuella spektrumet existerar. Det gjorde det inte när jag gick i skolan.

Jag tror det borde bli mer allmänt accepterat att alla nödvändigtvis inte känner attraktion eller vill ha sex. Jag tror det vore viktigt att bryta ekvationen ”kärlek betyder automatiskt attraktion och/eller sex”.

Egentligen tror jag alla vet att kärlek kan existera utan attraktion (se bara på förhållandet förälder-barn), men det känns som att folk glömmer bort det så fort det handlar om två personer i ungefär samma ålder som inte är släkt med varandra.

4. Har du kommit ”ur skåpet” som demisexuell, och i så fall vad var reaktionerna?

Många av mina vänner vet om att jag är demisexuell, men åt mina föräldrar eller officiellt har jag inte vågat berätta ännu. Bara tre personer (om jag minns rätt) har inte frågat ”vad betyder det?” när jag nämnt ordet demisexuell. Folk har i allmänhet inte hört om det förut, men det flesta är accepterande när de får reda på vad det innebär. Många har konstaterat att de lärt sig något nytt.

En person har reagerat med ”men du är ju helt normal”, men jag tror att hon helt enkelt inte förstod vad demisexualitet innebär. Det är det absolut svåraste med att berätta, att demisexualitet är så osynligt. Jag måste nästan alltid berätta vad det innebär och ibland känns det som att jag försvarar mig, och om jag inte försvarar mig tillräckligt bra kommer folk tro att jag bluffar. Det är inte roligt att behöva motivera VARFÖR jag är demisexuell för att folk ska tro mig.

En gång berättade jag det för en grupp 10-13-åringar som jag var ledare för på ett läger. Det råkade vara bisexual visibility-day samma dag och flickorna hade tjejsnack med den av ledarna som råkade vara bisexuell, så de pratade sexualitet. När jag kom in i rummet och fick reda på vad de pratade om, så kom jag egentligen ut till den andra ledaren, men barnen råkade ju höra på och det brydde jag mig inte i. Ett av barnen frågade ”vad är det?” och den andra ledaren sa ”det är när man måste känna någon riktigt bra för att kunna bli kär” och barnet sa ”okej”, som om det vore det naturligaste i världen. Det var den absolut bästa situationen där jag kommit ut. Dels för att barnen var så accepterande och dels för att den andra ledaren visste vad demisexualitet är. Jag tror vi gjorde något viktigt när vi satt och pratade om att man får vara kär i vem man vill, alla blir inte kära och det är okej, och man behöver inte ha pojkvän eller flickvän om man inte vill.

5. Vad är det bästa med demisexualitet?

Det bästa med demisexualitet är att det är en del av mig, precis som alla mina andra egenskaper. Det är en del av mig och gör mig till den jag är. Jag är stolt över att vara mig själv.

Det bor så mycket kärlek inom mig, men det kan komma ut i platoniska relationer. Det finns så oerhört många sätt att älska och jag tror inte jag skulle ha insett det lika lätt om jag hade en vanligare läggning.

Jag tror demisexualitet har gjort mig till en mer accepterande person än om jag vore heterosexuell. Att tillhöra en minoritet gör att det känns väldigt naturligt för mig att människor är olika. Vi kan uppleva världen på så många olika sätt och alla sätt är berättigade och verkliga. Eftersom demisexualitet inte är en läggning som jag blivit informerad om i skolan, och därför sökt väldigt mycket information på nätet, har jag hittat massa information om andra läggningar. Jag har lärt mig en massa nyttigt som jag inte tror jag skulle lärt mig av mig själv om jag inte vore demisexuell.

 

Frågor ställda av Fredrika Biström på Regnbågsankan och svar av ”anonym” 20 år. På bilden prideflaggan som symboliserar demisexualitet.

20 konstnärer stöder Regnbågsankan

En unik samling klistermärken ges ut av Regnbågsankan r.f. i samarbete med 20 konstnärer för att uppmärksamma Regnbågsankans verksamhet.

− Vi ville ge det här dels som en gåva till våra medlemmar och dels ser vi det som ett fint sätt att uppmärksamma det arbete som föreningen gör, säger Johan Finne, medlem i Regnbågsankans styrelse och initiativtagare till projektet.

Det mesta av arbetet hos Regnbågsankan sker på frivillig basis. De inkomster som kommer via olika fonders stöd och medlemsavgifter finansierar helt den basverksamhet föreningen har, bestående bland annat av skolbesök, informationstillfällen och senior- och familjeverksamhet.

Nu har 20 konstnärer ställt upp helt gratis, via nyskapade konstverk eller via gamla motiv de låter föreningen använda för att visa deras stöd för Regnbågsankan.

Johan säger att han är väldigt glad över den respons föreningen fått då de började skicka ut förfrågningar.
− Framförallt är det här en liten men sällsynt gåva till de som deltar i vår verksamhet, från konstnärerna och från oss. Med tanken på de få exemplaren som tryckts upp så kan det bli svårt att samla ihop alla. Men var och en hittar säkert sitt favoritmärke.

Regnbågsankan kommer inte göra någon vinst på dessa unika klistermärken som trycks i en begränsad upplaga. De kommer delas ut gratis i samband med föreningens verksamhet och första gången blir i samband med Karleby Pride på lördag.

− Vi är stolta och glada över att så många olika konstnärer ställt upp och bidragit! I den här klistermärkessamlingen finns det definitivt något för alla, säger Bicca Olin, ordförande för Regnbågsankan r.f.

SAMTLIGA SOM BIDRAGIT MED MÄRKEN ÄR

Nina Albrecht, Kenneth Bamberg, Fredrika Biström, Blaue Frau, Simo Brotherus, Sophia Ehrnrooth, Cris af Enehielm, Johan Finne, Helsinki Film, Maija Hurme, Lina Hurmerinta, Timo Konttinen, Heidi Lunabba, Pentti Otsamo, Svenska teatern, Kasper Strömmann, Karl Viljahmsson, Åbo Svenska Teater, Wasa Teater och Heidi von Wright.

När rättstavningsprogrammet meddelar att din identitet inte existerar

Regnbågsankan ställde fem frågor till Jonas Thungren Lindbärg, asexuell i Sverige för att belysa ämnet asexualitet, ett ämne många också medvetna personer har fördomar om.

  1. Vad betyder asexualitet för dig?

I Nätverket Asexuell har vi definitionen att en asexuell person inte känner sexuell attraktion och/eller inte har intresse av att inkludera andra i sitt sexliv. Nyckelbegreppet i sammanhanget är just sexuell attraktion, för sedan ryms en väldig bredd under detta av personer som ändå känner någon form av förälskelse men utan sexuella förtecken (romantisk attraktion), de som inte blir förälskade alls, de som kan tänka sig att ha sex, t.ex. för en partners skull, de som tycker att det är rent motbjudande, de som mest bara är likgiltiga inför tanken och så vidare.

För mig personligen är asexualitet ett ord som ger mig en känsla av gemenskap och får mig att känna mig mindre ensam och fel. Jag tror inte att min identitet eller mitt känsloliv (eller någon annans för den delen) kan sammanfattas i ett enda ord men i ordet asexualitet har jag funnit en gemenskap av människor att dela berättelser, historier, tankar och erfarenheter med.

  1. Vilka är de vanligaste fördomarna ni möter?

Trauman! Eller… ”Du har inte träffat den rätta ännu!”

Fortsätt läsa När rättstavningsprogrammet meddelar att din identitet inte existerar

Skolbesök om HBTIQ behövs

esbo skolbesök fredrika

”Idag är det så många som inte definierar sig som heterosexuella. Får man ingen kunskap är det så lätt att bli rädd eller börja tro på fördomar.” Det säger Fredrika Biström, som håller i Regnbågsankans skolbesök.

Föreningen Regnbågsankan ägnar sig åt frågor som rör sexuella minoriteter och könsminoriteter i det svenskspråkiga Finland. I uppdraget ingår bland annat att besöka skolor och möta eleverna och deras frågor. Fredrika Biström är föreningens koordinator och den som till största delen håller i besöken.

– Vi besöker mest skolor men även lärare och andra vuxna som möter unga i sitt arbete. Vi kommer gärna till yrkesskolor, klubbutrymmen och läger, säger Fredrika Biström.

– Under ett besök pratar vi om alla de ord som finns: vad betyder det att vara homosexuell eller bisexuell eller trans, och behöver vi alla de här orden? Vi pratar också om när och hur man vet att man tillhör en sexuell minoritet eller en könsminoritet, och så talar vi mycket om normer och heteronormativitet.

– I skolan blir det ofta en onödigt hård gräns mellan pojkar och flickor, och det styr lätt hela vardagen. Man säger att pojkar är på ett sätt och flickor på ett annat, och när de unga märker att det finns förväntningar på dem börjar de också leva upp till dem, oavsett de vill eller inte.

– Personligen tror jag att det gynnar alla att man pratar om sexualitet och könsidentitet och normer. Jag tror det är något alla unga undrar över, oavsett läggning, och något man inte skulle behöva oroa sig över. Ju mer vi kan ta bort känslor av skuld och skam, desto bättre är det för alla. Om vi kan få ungdomarna att känna sig trygga och våga prata med varandra och med vuxna så gynnar det också hbtiq-ungdomar, säger Fredrika Biström.

När Regnbågsankan besöker ett lärarrum för att tala med lärare är det ungefär samma saker som står på programmet, även om själva diskussionen kan ta sig andra uttryck.

– Lärarna är ofta väldigt positiva till att vi kommer och känner ofta en trygghet i att någon kommer utifrån och har en kunskap i det här ämnet. Vi kan också prata om olika situationer som kan uppstå i skolan och hur lärarna kan få en större förståelse för elever och deras reaktioner.

– Sedan finns det lärare som tycker att de här frågorna inte alls angår dem och att de inte har tid med oss. Men sexualitet och identitet är väldigt övergripande i en människas varande och det räcker inte att vi bara pratar med eleverna själva. Det handlar om välmående och om känslan att få vara med och att få känna sig accepterad, säger Fredrika Biström.

– Det handlar exempelvis om lärares attityder och inställningar till elevernas egna uttryck. Det borde exempelvis vara lika fint att vara en flicka med typiskt manliga egenskaper som att vara en mer traditionell flicka.

– Om vi kommer och möter eleverna får de kanske nya idéer och nya frågor men om ingen på skolan kan fortsätta diskussionen har besöket kanske inte gett så mycket i slutändan. Jag skulle hoppas att fler lärarrum skulle beställa besök, säger Fredrika Biström.

Skolbesök beställer man enkelt genom att kontakta Regnbågsankan och föreslå datum som skulle passa. Framförhållning är en bra idé då besöken till viss del genomförs med hjälp av frivilligarbetare.

– Det är viktigt att eleverna får träffa någon som representerar regnbågsrörelsen och på sitt sätt brutit mot normer. Det avdramatiserar hela frågan för många. Om man pratat om homosexualitet på lektionen är det kanske inte lika lockande att ropa homo efter någon som skällsord på rasten, avslutar Fredrika Biström.

Behöver din skola, din utbildningsenhet, din arbetsplats eller platsen där du spenderar din fritid undervisning i hbtiq? Kontakt med Regnbågsankan fås enklast via kontaktformuläret eller per e-post regnbagsankan@regnbagsankan.fi

Text: Tobias Larsson
Foto: Regnbågsankan

Mångfald på jobbet

Butiksföreståndare Melanie Orenius och utställningsvakt Sofia Wahlström håller upp en blå rund skylt med text “område fritt från diskriminering”. Skylten skall hängas upp på Amos Andersons konstmuseum där båda arbetar, och är en del av yhdenvertaisuus.fi, en informations- och materialbank för personer och organisationer som är intresserade av likabehandling och icke-diskriminering.

Hur upprätthålls en öppen och välkomnande miljö på ert jobb?
– Vi pratar öppet om jämställdhet, trygghet och mångfaldsfrågor. Alla får samma information om sina rättigheter färdigt serverade förklarar Melanie.
Med prat menar de inte skvaller utan en positiv pratkultur som handlar om att reda upp. Det är inte ovanligt att kränkande kommentarer bottnar i missförstånd. När något händer är det bra om det kommer upp och reds ut genast menar hon.

– Det är viktigt att ansvaret för att driva jämlikhetsfrågor inte hamnar hos dem som tillhör en minoritet eller utsatt grupp, utan att man visar att det är något som angår hela arbetsgemenskapen. När man är tydlig med att sådana frågor är viktiga, stöder man det allmänna välmåendet på arbetsplatsen förklarar Sofia.

grupp

Från vänster Sofia Wahlroos, Mirja Nevalainen, Joel Nyberg, Aura Saarikoski, Melanie Orenius, Janne Lappalainen och Henna Korpela jobbar sedan oktober i en diskrimineringsfri zon. 

Den blåa skylten handlar också om att göra trygghet synlig. Den påminner varje dag om vad som är viktigt. Händer det något kan anställda referera till den. “De som diskriminerar”, de som har ett kränkande uppförande ser också skylten och hoppeligen inser att här gäller det att tänka sig för.
– Vårt deltagande i kampanjen kan också inspirera andra att tänka igen läget på sin egen arbetsplats påpekar Melanie.

Sofia påpekar att en trygg arbetsplats bland annat handlar om ett uttalat system om hur frågor skall redas upp. Liksom arbetsskyddet i Finland rekommenderar har museet en demokratiskt vald arbetarskyddsfullmäktig som representerar personalen. Reglerna säger att på en arbetsplats där regelbundet minst tio arbetstagare arbetar skall arbetstagarna utse en arbetarskyddsfullmäktig och två ersättare. På Amos finns även en jämställdhetsgrupp som består av minst tre personer. Personalen har även i samråd sammansatt en lista på “gyllene regler” gällande respekt och uppförande. Reglerna uppmanar bl.a. att respektera andras personliga utrymme, inte tala illa bakom ryggen, sära på privat- och arbetstid och påminner om vikten av att våga be om hjälp.

Alla på arbetsplatsen är vuxna och självständiga. Behövs det verkligen regler gällande uppförande?
– Gemensamma regler är alltid bra, säger Sofia. Det är viktigt att alla får samma information och känner till vilka regler som gäller.

På regnbågsfronten har personalen haft möjlighet att påverka konkret. Inför festivalen Helsingfors Pride frågade Sofia i god tid av museets informatör om de kan hänga upp regnbågsflaggor. Svaret var ja så under festivalveckan svajade regnbågsflaggor ovanför huvudentrén.
– Också Konsthallen flaggade i regnbågens färger under samma vecka och då fler flaggar blir också frånvaro av flaggor på andra ställen mer synlig påminner Melanie.

flaggning

Under festivalen Helsingfors Pride flaggade Amos Andersons konstmuseum i regnbågens färger.

Har Amos Andersons konstmuseum en könsneutral tolett? 
– Ja för de anställda, men inte för museibesökare. Endast en av nio våningar är onåbar för de som rör sig på hjul svarar Melanie och Sofia.

Ett målmedvetet arbete för trygghet har trots allt gett resultat. Sofia och Melanie skriver under att arbetsplatsen har god stämning och de antar att välmående på jobbet också ger färre dagar av sjukledighet.
– Ökad jämlikhet bidrar till en god arbetsmiljö, vilket i sin tur gynnar alla grupper på arbetsplatsen, säger Sofia.

Text och foto: Fredrika Biström

regler

”Arbetsplatsens ca. 20 gyllene regler” påminner de anställda om respekt i det vardagliga arbetet.

Män, längtan och barn

_UBJ3423_20130914_Netti_v3Layout 1

Inför farsdagen har Regnbågsankan tagit ett snack om manlighet och faderskap med Jeanette Östman, personen bakom antologin Mäns längtan efter barn.

Din nya antologi heter ”Mäns längtan efter barn”. Längtar män efter barn på ett annat sätt än kvinnor gör?

Mitt spontana svar är fråga inte mig. Fråga männen, killarna, gubbarna, snubbarna, föräldrarna och de barnlösa/-fria. Orsaken till att jag sammanställt den här antologin var att män, i motsats till kvinnor, sällan tillfrågas om sin eventuella längtan efter barn.

Del två av svaret är nej, mäns eventuella längtan kan se lika olika ut som hos kvinnor. Däremot blir möjligheterna att förverkliga drömmen delvis annorlunda. Våra attityder kring och vår lagstiftning om kön, sexualitet, arbetsliv och familj styr långt mäns möjligheter till ett aktivt föräldraskap. Det finns än så länge heller ingen stark tongivande, kollektiv röst för mäns autonoma syn på barn och föräldraskap. Kvinnor ges, trots olikheter inom gruppen, lättare tillåtelse att tala generellt om sådana frågor. Som om kvinnor var bättre, mer självklara och naturliga vårdgivare.

Hur ser du på manlighet i dagens Finland?

Jag ser positivt på utvecklingen. Vi får en allt mer nyanserad förståelse av kön och genus, och av olikheter inom en och samma så kallade grupp. Jag vill tro att vi närmar oss en mer tillåtande syn på människan, bortom motpolstänkandet. I stället för att fokusera på kön eller genus kan vi spegla oss i varandra utifrån mänskliga egenskaper, personliga preferenser och omständigheter.

För vem är boken skriven?

Som människa och förälder har jag lärt mig oerhört mycket om mänskligt liv och föräldraskap i arbetet med den här boken. Jag hoppas att alla som är intresserade av eller jobbar med individer eller grupper av arten Homo Sapiens ska läsa den. Den är på inga sätt heltäckanden, men jag upplever att den på ett nödvändigt sätt bidrar till att fördjupa synen på män som potentiella omsorgsgivare, på manlighet och föräldraskap.

I bästa fall når boken social- och hälsovårdsarbetare, beslutsfattare, kriminalvårdare, dagis- och skolpersonal, poliser, journalister, chefer, forskare och vanligt civilt folk. Jag ser väldigt få begränsningar för och en nästan gränslös potentiell nytta av den, eftersom vår syn på män som omvårdande/icke-omvårdande ger stora konsekvenser i enskildas människors liv, för föräldrar och barn, men också för hur vi styr upp samhället.

Hur har du valt skribenterna och de som intervjuas i boken?

Boken är ett resultat av efterforskningar, kontakter, maggropskänsla och vilka som tackat ja. Av olika anledningar har alla tillfrågade inte velat eller kunnat medverka. Och det var med lika delar glädje som frustration jag tidigt noterade att området “män och föräldraskap” är rikt. Det finns mer att hämta och göra för att öka den här gruppens utrymme för att diskutera och förverkliga sin eventuella längtan efter barn.

Var det något under arbetets gång som överraskade dig eller skribenterna t.ex. en fördom på temat män och barn som ni upptäckte att ni själva bar på?

Den bärande känslan som jag har med mig ur det här är ödmjukhet inför det som anförtrots mig som redaktör och som läsare, och minnet av hur häftigt det kändes när jag insåg att ingen upprepar det som någon annan säger – trots att flera röster, var för sig, tangerar samma teman. Det sista ordet är ännu inte sagt i den här frågan. Tvärtom, samhällsdiskussionen om mäns föräldraskap behöver tas till en helt ny nivå.

Boken Mäns längtan efter barn (Schildts & Söderströms) utkom i oktober 2015. Mer om boken finns på förlagets hemsida.

En av de män som skrivit i boken, Adam Guarnieri deltar i programmet Efter Nio på Yle Fem torsdag 5.11 kl. 21.

Intervju: Regnbågsankan/Fredrika Biström
Foto: Ulf Bjolin

Att komma ut som hetero

pontus

Helsingforsbo Pontus Simonsen är pigg som en sol trots många järn i elden. Han arbetar på bank, idrottar och tränar, studerar på heltid på Hanken, är ansvarig över förfriskningar inom studerandeorganisationen Casa Nostra och titeln ”trygg hetero” kan han skriva under. Regnbågsankan tog ett snack med Pontus för att få koll på hur en heterosexuell upplever sin plats och sin roll. 

Redan på lågstadiet hörde Pontus ordet homo användas som ett skällsord. Att han själv är hetero var aldrig något han funderade över. Pontus blev ihop med en tjej första gången på dagis, och sedan dess har det rullat på. Det har alltid varit självklart för honom, och för omgivningen, att han är hetero.

Finns det några normer en heterosexuell måste leva upp till?
– Ja, jag måste vara ”normal”, klä mig ”normalt” och leva upp till en tråkigare roll än homosexuella. I mitt kompisgäng är alla killar och hetero. Det är inget medvetet val, det har bara blivit så. I lågstadiet talade jag inte om känslor i mitt gäng, men i högstadiet visade det sig att jag var kär i samma tjej som min vän. Det gick bra. I skolan drogs jag lätt med i ”machojuttur” som att röka och dricka, men jag har lärt mig att göra som jag själv vill.
Fortsätt läsa Att komma ut som hetero

Mat i regnbågens färger under Regnbågshelgen 2015

larrie_flag

Regnbågsankans årliga Regnbågshelg arrangeras i år under vecka 42 i oktober. Planeringen är redan i gång och för första gången bjuds det på matlagningskurs i regnbågens färger 15.10. Som kursledare fungerar Larrie Griffis, initiativtagare är Ylva Larsdotter och platsen är Arbis kurskök. Vi tog ett snack med Larrie för att få försmak på vad som komma skall.

1. Varför behöver vi matlagningskursen MAT I REGNBÅGENS FÄRGER på Arbis i höst?
Om vi utgår från att någon behöver en matkurs så år det i synnerhet de som inte kan laga mat som kan vara i behov av en kurs. Men som frågan lyder så är det väldigt ofta som det blir regnbågstemat, alltså färgerna i flaggan som blir det man lägger vikten på. Det riskerar att mycket annat hamnar åt sidan. När frågor ställs som ”Varför finns det egentligen en PRIDE-parad?” så har mycket hamnat i glömska t.ex. vad flaggans färger faktiskt står för, varför PRIDE-paraden bildades, vilka är de förkämpar som startade allt, vad handlade Stonewall-upproret om etc? Så för mig är det den historiska aspekten som spelar roll och gör regnbågstemat så väldigt viktigt. Och vad är ett bättre sätt att locka till sig folk än mat?

2. Vad kommer kursdeltagarna att få uppleva och tillreda?
De som anmäler sig kommer att få vara med om att laga mat som tangerar HBTIQ-historia. Maten är inspirerad från några av förkämparnas födelseplatser eller saker de personligen brann för, det handlar om månaden som blivit den officiella PRIDE-månaden och inte att förglömma, färgerna i flaggan och deras betydelse. Det blir en het sommargazpacho till förrätt. Varmrätten består av Österrikisk Knödl med en salsa från New Yersey och en becksvart punkig risotto. Desserten är en jello på hallonkaramell. Hoppas det låter mums!

3. Är alla ingredienser i regnbågens färger?
Nä inte förrätten eller varmrätten men däremot så är desserten det.

4. Hur skulle du beskriva ditt intresse för mat?
Brinnande, varierande, utmanande, passionerat, ekologiskt, ekonomiskt, vardagligt, mångkulturellt och inhemskt. Och min blandade härkomst till trots med farmor som var Cherokee, farfar jude från Wales, mormor som är född i Borgå och morfar som har Vallonska rötter så tycker jag fortfarande att svensk husmanskost är det godaste som finns.

5. Hur kan var och en förena regnbågsfrågor i sitt ätande?
Mat är kultur. Mat är historia. Mat är livsviktigt. Jag ser inga hinder alls att med lite fördjupning blanda det man själv anser är intressant, som i det här fallet regnbågsfrågor, med kulturell mathistoria, Var brukade Oscar Wilde äta middag? Vad var typisk mat att severa i  Stonewall 1969? Finns det en ekologisk aspekt i regnbågsfärgerna?

MED FÖRHOPPNING OM ATT SES I HÖST!

Du kan anmäla dig till kursen från och med 12.8 (då börjar  arbis anmälningarna). Anmälningarna skrev via www.ilmonet.fi, per telefon 09-310 494 94 eller ett personligt besök på Dagmarsgatan 3.

Intervju och foto: Fredrika Biström/Regnbågsankan

Att skapa sammanhang

Julia N

Vilka faktorer höjer känslan av gemenskap, trygghet och samhörighet?

Den frågan ställde sig Julia Nyback från Korsholm under sin praktikperiod i resurscentret för hbtiq- studerande, “LGBT Resource Office” i East Carolina University (ECU) i North Carolina, USA. I sin undersökning till kandidatexamen intervjuade hon 8 aktiva frivilligarbetare för att få en bild av hur delaktighet skapas. På ECU rör sig 25 000 studerande årligen så ett eget utrymme för hbtiq-personer är nödvändigt.
– Officet är ett vardagsrum utanför hemmet. Där kan hbtiq-unga snacka med vänner, prata med frivilligarbetare och fördriva tiden mellan föreläsningarna. Jämfört med Finland såg jag studenterna som ett mer blandat gäng. Samhörighet var mer naturligt oberoende av etniskt ursprung.

En större mångfald allmänt tror Julia skapar en god bas för att också inkludera hbtiq i studenternas vardag. De som tagit åt sig ord gällande etnicitet hittar lättare plats i sitt vokabulär för nya ord gällande sexuell identitet och kön. Termen pansexuell och könsneutrala benämningar var vanligare i North Carolina än här i Finland. Det var inte svårt att komma med i verksamheten i “LGBT Resource Office” även om du inte kategoriserade dig som bara homo- eller bisexuell.
– Att rätta pronomen från hon/han till hen var mer allmänt där och en naturlig del av kommunikationen.

En viktig insikt Julia fick var vikten av att jobba med de unga, inte för. Redan i startgroparna av ett projekt eller evenemang var studenterna med och bestämde hur de önskade ha det.
– Vi dekorerade utrymmet tillsammans, studenterna hittade kompisar genom verksamheten och frågor om behov och syfte fanns hela tiden närvarande. Eftersom de unga skapade sin plats tillsammans var de också mer benägna att städa upp efter sig och inte förstöra. För unga hbtiq-personer är ett socialt nätverk avgörande. Jag såg också att föräldrar till hbtiq-unga fann trygghet i att se att skolan gav stöd.

Då Julia jämför North Carolina med Vasa och svenskfinland ser hon en hel del gemensamt. Att skapa gemenskap går till på samma sätt oberoende var i världen du är.

Julia studerar till samhällspedagog på utbildningsprogrammet för Medborgaraktivitet och Ungdomsarbete. Nästa steg för henne är att tillsammans med Regnbågsankan starta en hbtiq-ungdomsgrupp i Vasa. Vill du vara med eller få information om första träffadtum+plats meddela regnbagsankan@regnbagsankan.fi.

Det går att vara med i gruppen anonymt och vi berättar inte åt någon vem som är med i gruppen.

Bitarna föll på plats

Rebecca_Lampen_fotoFredrikaBiström'_mini

Abiturient Rebecca Lampén 19 år, från Krykslätt är ett stort Tolkien fan med en Tolkiensymbol tatuerad på armen. Hon föredrar filmkväll framom att gå ut – men hon älskar att fixa egna fester, på sitt sätt. Regnbågsankan tog ett snack med Rebecca om hbtiq i skolan och övriga livet.

1. Hur har det varit att var öppen icke-heterosexuell i gymnasiet?

Jag har inte behandlats annorlunda än någon annan, ingen har tittat ner på mig eller trakasserat. Men det har rått en stor tystnad om att det finns andra möjligheter. Mångfald har inte behandlats alls. Jag kan bara minnas tre gånger då homosexualitet nämnts och varje gång var det på hälsokunskapstimmarna. Kanske tror lärarna att alla ungdomar redan vet “allt” om sexuell läggning, men så är det inte alls. Fortsätt läsa Bitarna föll på plats