Kategoriarkiv: Intervju

När rättstavningsprogrammet meddelar att din identitet inte existerar

Regnbågsankan ställde fem frågor till Jonas Thungren Lindbärg, asexuell i Sverige för att belysa ämnet asexualitet, ett ämne många också medvetna personer har fördomar om.

  1. Vad betyder asexualitet för dig?

I Nätverket Asexuell har vi definitionen att en asexuell person inte känner sexuell attraktion och/eller inte har intresse av att inkludera andra i sitt sexliv. Nyckelbegreppet i sammanhanget är just sexuell attraktion, för sedan ryms en väldig bredd under detta av personer som ändå känner någon form av förälskelse men utan sexuella förtecken (romantisk attraktion), de som inte blir förälskade alls, de som kan tänka sig att ha sex, t.ex. för en partners skull, de som tycker att det är rent motbjudande, de som mest bara är likgiltiga inför tanken och så vidare.

För mig personligen är asexualitet ett ord som ger mig en känsla av gemenskap och får mig att känna mig mindre ensam och fel. Jag tror inte att min identitet eller mitt känsloliv (eller någon annans för den delen) kan sammanfattas i ett enda ord men i ordet asexualitet har jag funnit en gemenskap av människor att dela berättelser, historier, tankar och erfarenheter med.

  1. Vilka är de vanligaste fördomarna ni möter?

Trauman! Eller… ”Du har inte träffat den rätta ännu!”

Fortsätt läsa När rättstavningsprogrammet meddelar att din identitet inte existerar

Skolbesök om HBTIQ behövs

esbo skolbesök fredrika

”Idag är det så många som inte definierar sig som heterosexuella. Får man ingen kunskap är det så lätt att bli rädd eller börja tro på fördomar.” Det säger Fredrika Biström, som håller i Regnbågsankans skolbesök.

Föreningen Regnbågsankan ägnar sig åt frågor som rör sexuella minoriteter och könsminoriteter i det svenskspråkiga Finland. I uppdraget ingår bland annat att besöka skolor och möta eleverna och deras frågor. Fredrika Biström är föreningens koordinator och den som till största delen håller i besöken.

– Vi besöker mest skolor men även lärare och andra vuxna som möter unga i sitt arbete. Vi kommer gärna till yrkesskolor, klubbutrymmen och läger, säger Fredrika Biström.

– Under ett besök pratar vi om alla de ord som finns: vad betyder det att vara homosexuell eller bisexuell eller trans, och behöver vi alla de här orden? Vi pratar också om när och hur man vet att man tillhör en sexuell minoritet eller en könsminoritet, och så talar vi mycket om normer och heteronormativitet.

– I skolan blir det ofta en onödigt hård gräns mellan pojkar och flickor, och det styr lätt hela vardagen. Man säger att pojkar är på ett sätt och flickor på ett annat, och när de unga märker att det finns förväntningar på dem börjar de också leva upp till dem, oavsett de vill eller inte.

– Personligen tror jag att det gynnar alla att man pratar om sexualitet och könsidentitet och normer. Jag tror det är något alla unga undrar över, oavsett läggning, och något man inte skulle behöva oroa sig över. Ju mer vi kan ta bort känslor av skuld och skam, desto bättre är det för alla. Om vi kan få ungdomarna att känna sig trygga och våga prata med varandra och med vuxna så gynnar det också hbtiq-ungdomar, säger Fredrika Biström.

När Regnbågsankan besöker ett lärarrum för att tala med lärare är det ungefär samma saker som står på programmet, även om själva diskussionen kan ta sig andra uttryck.

– Lärarna är ofta väldigt positiva till att vi kommer och känner ofta en trygghet i att någon kommer utifrån och har en kunskap i det här ämnet. Vi kan också prata om olika situationer som kan uppstå i skolan och hur lärarna kan få en större förståelse för elever och deras reaktioner.

– Sedan finns det lärare som tycker att de här frågorna inte alls angår dem och att de inte har tid med oss. Men sexualitet och identitet är väldigt övergripande i en människas varande och det räcker inte att vi bara pratar med eleverna själva. Det handlar om välmående och om känslan att få vara med och att få känna sig accepterad, säger Fredrika Biström.

– Det handlar exempelvis om lärares attityder och inställningar till elevernas egna uttryck. Det borde exempelvis vara lika fint att vara en flicka med typiskt manliga egenskaper som att vara en mer traditionell flicka.

– Om vi kommer och möter eleverna får de kanske nya idéer och nya frågor men om ingen på skolan kan fortsätta diskussionen har besöket kanske inte gett så mycket i slutändan. Jag skulle hoppas att fler lärarrum skulle beställa besök, säger Fredrika Biström.

Skolbesök beställer man enkelt genom att kontakta Regnbågsankan och föreslå datum som skulle passa. Framförhållning är en bra idé då besöken till viss del genomförs med hjälp av frivilligarbetare.

– Det är viktigt att eleverna får träffa någon som representerar regnbågsrörelsen och på sitt sätt brutit mot normer. Det avdramatiserar hela frågan för många. Om man pratat om homosexualitet på lektionen är det kanske inte lika lockande att ropa homo efter någon som skällsord på rasten, avslutar Fredrika Biström.

Behöver din skola, din utbildningsenhet, din arbetsplats eller platsen där du spenderar din fritid undervisning i hbtiq? Kontakt med Regnbågsankan fås enklast via kontaktformuläret eller per e-post regnbagsankan@regnbagsankan.fi

Text: Tobias Larsson
Foto: Regnbågsankan

Mångfald på jobbet

Butiksföreståndare Melanie Orenius och utställningsvakt Sofia Wahlström håller upp en blå rund skylt med text “område fritt från diskriminering”. Skylten skall hängas upp på Amos Andersons konstmuseum där båda arbetar, och är en del av yhdenvertaisuus.fi, en informations- och materialbank för personer och organisationer som är intresserade av likabehandling och icke-diskriminering.

Hur upprätthålls en öppen och välkomnande miljö på ert jobb?
– Vi pratar öppet om jämställdhet, trygghet och mångfaldsfrågor. Alla får samma information om sina rättigheter färdigt serverade förklarar Melanie.
Med prat menar de inte skvaller utan en positiv pratkultur som handlar om att reda upp. Det är inte ovanligt att kränkande kommentarer bottnar i missförstånd. När något händer är det bra om det kommer upp och reds ut genast menar hon.

– Det är viktigt att ansvaret för att driva jämlikhetsfrågor inte hamnar hos dem som tillhör en minoritet eller utsatt grupp, utan att man visar att det är något som angår hela arbetsgemenskapen. När man är tydlig med att sådana frågor är viktiga, stöder man det allmänna välmåendet på arbetsplatsen förklarar Sofia.

grupp

Från vänster Sofia Wahlroos, Mirja Nevalainen, Joel Nyberg, Aura Saarikoski, Melanie Orenius, Janne Lappalainen och Henna Korpela jobbar sedan oktober i en diskrimineringsfri zon. 

Den blåa skylten handlar också om att göra trygghet synlig. Den påminner varje dag om vad som är viktigt. Händer det något kan anställda referera till den. “De som diskriminerar”, de som har ett kränkande uppförande ser också skylten och hoppeligen inser att här gäller det att tänka sig för.
– Vårt deltagande i kampanjen kan också inspirera andra att tänka igen läget på sin egen arbetsplats påpekar Melanie.

Sofia påpekar att en trygg arbetsplats bland annat handlar om ett uttalat system om hur frågor skall redas upp. Liksom arbetsskyddet i Finland rekommenderar har museet en demokratiskt vald arbetarskyddsfullmäktig som representerar personalen. Reglerna säger att på en arbetsplats där regelbundet minst tio arbetstagare arbetar skall arbetstagarna utse en arbetarskyddsfullmäktig och två ersättare. På Amos finns även en jämställdhetsgrupp som består av minst tre personer. Personalen har även i samråd sammansatt en lista på “gyllene regler” gällande respekt och uppförande. Reglerna uppmanar bl.a. att respektera andras personliga utrymme, inte tala illa bakom ryggen, sära på privat- och arbetstid och påminner om vikten av att våga be om hjälp.

Alla på arbetsplatsen är vuxna och självständiga. Behövs det verkligen regler gällande uppförande?
– Gemensamma regler är alltid bra, säger Sofia. Det är viktigt att alla får samma information och känner till vilka regler som gäller.

På regnbågsfronten har personalen haft möjlighet att påverka konkret. Inför festivalen Helsingfors Pride frågade Sofia i god tid av museets informatör om de kan hänga upp regnbågsflaggor. Svaret var ja så under festivalveckan svajade regnbågsflaggor ovanför huvudentrén.
– Också Konsthallen flaggade i regnbågens färger under samma vecka och då fler flaggar blir också frånvaro av flaggor på andra ställen mer synlig påminner Melanie.

flaggning

Under festivalen Helsingfors Pride flaggade Amos Andersons konstmuseum i regnbågens färger.

Har Amos Andersons konstmuseum en könsneutral tolett? 
– Ja för de anställda, men inte för museibesökare. Endast en av nio våningar är onåbar för de som rör sig på hjul svarar Melanie och Sofia.

Ett målmedvetet arbete för trygghet har trots allt gett resultat. Sofia och Melanie skriver under att arbetsplatsen har god stämning och de antar att välmående på jobbet också ger färre dagar av sjukledighet.
– Ökad jämlikhet bidrar till en god arbetsmiljö, vilket i sin tur gynnar alla grupper på arbetsplatsen, säger Sofia.

Text och foto: Fredrika Biström

regler

”Arbetsplatsens ca. 20 gyllene regler” påminner de anställda om respekt i det vardagliga arbetet.

Män, längtan och barn

_UBJ3423_20130914_Netti_v3Layout 1

Inför farsdagen har Regnbågsankan tagit ett snack om manlighet och faderskap med Jeanette Östman, personen bakom antologin Mäns längtan efter barn.

Din nya antologi heter ”Mäns längtan efter barn”. Längtar män efter barn på ett annat sätt än kvinnor gör?

Mitt spontana svar är fråga inte mig. Fråga männen, killarna, gubbarna, snubbarna, föräldrarna och de barnlösa/-fria. Orsaken till att jag sammanställt den här antologin var att män, i motsats till kvinnor, sällan tillfrågas om sin eventuella längtan efter barn.

Del två av svaret är nej, mäns eventuella längtan kan se lika olika ut som hos kvinnor. Däremot blir möjligheterna att förverkliga drömmen delvis annorlunda. Våra attityder kring och vår lagstiftning om kön, sexualitet, arbetsliv och familj styr långt mäns möjligheter till ett aktivt föräldraskap. Det finns än så länge heller ingen stark tongivande, kollektiv röst för mäns autonoma syn på barn och föräldraskap. Kvinnor ges, trots olikheter inom gruppen, lättare tillåtelse att tala generellt om sådana frågor. Som om kvinnor var bättre, mer självklara och naturliga vårdgivare.

Hur ser du på manlighet i dagens Finland?

Jag ser positivt på utvecklingen. Vi får en allt mer nyanserad förståelse av kön och genus, och av olikheter inom en och samma så kallade grupp. Jag vill tro att vi närmar oss en mer tillåtande syn på människan, bortom motpolstänkandet. I stället för att fokusera på kön eller genus kan vi spegla oss i varandra utifrån mänskliga egenskaper, personliga preferenser och omständigheter.

För vem är boken skriven?

Som människa och förälder har jag lärt mig oerhört mycket om mänskligt liv och föräldraskap i arbetet med den här boken. Jag hoppas att alla som är intresserade av eller jobbar med individer eller grupper av arten Homo Sapiens ska läsa den. Den är på inga sätt heltäckanden, men jag upplever att den på ett nödvändigt sätt bidrar till att fördjupa synen på män som potentiella omsorgsgivare, på manlighet och föräldraskap.

I bästa fall når boken social- och hälsovårdsarbetare, beslutsfattare, kriminalvårdare, dagis- och skolpersonal, poliser, journalister, chefer, forskare och vanligt civilt folk. Jag ser väldigt få begränsningar för och en nästan gränslös potentiell nytta av den, eftersom vår syn på män som omvårdande/icke-omvårdande ger stora konsekvenser i enskildas människors liv, för föräldrar och barn, men också för hur vi styr upp samhället.

Hur har du valt skribenterna och de som intervjuas i boken?

Boken är ett resultat av efterforskningar, kontakter, maggropskänsla och vilka som tackat ja. Av olika anledningar har alla tillfrågade inte velat eller kunnat medverka. Och det var med lika delar glädje som frustration jag tidigt noterade att området “män och föräldraskap” är rikt. Det finns mer att hämta och göra för att öka den här gruppens utrymme för att diskutera och förverkliga sin eventuella längtan efter barn.

Var det något under arbetets gång som överraskade dig eller skribenterna t.ex. en fördom på temat män och barn som ni upptäckte att ni själva bar på?

Den bärande känslan som jag har med mig ur det här är ödmjukhet inför det som anförtrots mig som redaktör och som läsare, och minnet av hur häftigt det kändes när jag insåg att ingen upprepar det som någon annan säger – trots att flera röster, var för sig, tangerar samma teman. Det sista ordet är ännu inte sagt i den här frågan. Tvärtom, samhällsdiskussionen om mäns föräldraskap behöver tas till en helt ny nivå.

Boken Mäns längtan efter barn (Schildts & Söderströms) utkom i oktober 2015. Mer om boken finns på förlagets hemsida.

En av de män som skrivit i boken, Adam Guarnieri deltar i programmet Efter Nio på Yle Fem torsdag 5.11 kl. 21.

Intervju: Regnbågsankan/Fredrika Biström
Foto: Ulf Bjolin

Att komma ut som hetero

pontus

Helsingforsbo Pontus Simonsen är pigg som en sol trots många järn i elden. Han arbetar på bank, idrottar och tränar, studerar på heltid på Hanken, är ansvarig över förfriskningar inom studerandeorganisationen Casa Nostra och titeln ”trygg hetero” kan han skriva under. Regnbågsankan tog ett snack med Pontus för att få koll på hur en heterosexuell upplever sin plats och sin roll. 

Redan på lågstadiet hörde Pontus ordet homo användas som ett skällsord. Att han själv är hetero var aldrig något han funderade över. Pontus blev ihop med en tjej första gången på dagis, och sedan dess har det rullat på. Det har alltid varit självklart för honom, och för omgivningen, att han är hetero.

Finns det några normer en heterosexuell måste leva upp till?
– Ja, jag måste vara ”normal”, klä mig ”normalt” och leva upp till en tråkigare roll än homosexuella. I mitt kompisgäng är alla killar och hetero. Det är inget medvetet val, det har bara blivit så. I lågstadiet talade jag inte om känslor i mitt gäng, men i högstadiet visade det sig att jag var kär i samma tjej som min vän. Det gick bra. I skolan drogs jag lätt med i ”machojuttur” som att röka och dricka, men jag har lärt mig att göra som jag själv vill.
Fortsätt läsa Att komma ut som hetero

Mat i regnbågens färger under Regnbågshelgen 2015

larrie_flag

Regnbågsankans årliga Regnbågshelg arrangeras i år under vecka 42 i oktober. Planeringen är redan i gång och för första gången bjuds det på matlagningskurs i regnbågens färger 15.10. Som kursledare fungerar Larrie Griffis, initiativtagare är Ylva Larsdotter och platsen är Arbis kurskök. Vi tog ett snack med Larrie för att få försmak på vad som komma skall.

1. Varför behöver vi matlagningskursen MAT I REGNBÅGENS FÄRGER på Arbis i höst?
Om vi utgår från att någon behöver en matkurs så år det i synnerhet de som inte kan laga mat som kan vara i behov av en kurs. Men som frågan lyder så är det väldigt ofta som det blir regnbågstemat, alltså färgerna i flaggan som blir det man lägger vikten på. Det riskerar att mycket annat hamnar åt sidan. När frågor ställs som ”Varför finns det egentligen en PRIDE-parad?” så har mycket hamnat i glömska t.ex. vad flaggans färger faktiskt står för, varför PRIDE-paraden bildades, vilka är de förkämpar som startade allt, vad handlade Stonewall-upproret om etc? Så för mig är det den historiska aspekten som spelar roll och gör regnbågstemat så väldigt viktigt. Och vad är ett bättre sätt att locka till sig folk än mat?

2. Vad kommer kursdeltagarna att få uppleva och tillreda?
De som anmäler sig kommer att få vara med om att laga mat som tangerar HBTIQ-historia. Maten är inspirerad från några av förkämparnas födelseplatser eller saker de personligen brann för, det handlar om månaden som blivit den officiella PRIDE-månaden och inte att förglömma, färgerna i flaggan och deras betydelse. Det blir en het sommargazpacho till förrätt. Varmrätten består av Österrikisk Knödl med en salsa från New Yersey och en becksvart punkig risotto. Desserten är en jello på hallonkaramell. Hoppas det låter mums!

3. Är alla ingredienser i regnbågens färger?
Nä inte förrätten eller varmrätten men däremot så är desserten det.

4. Hur skulle du beskriva ditt intresse för mat?
Brinnande, varierande, utmanande, passionerat, ekologiskt, ekonomiskt, vardagligt, mångkulturellt och inhemskt. Och min blandade härkomst till trots med farmor som var Cherokee, farfar jude från Wales, mormor som är född i Borgå och morfar som har Vallonska rötter så tycker jag fortfarande att svensk husmanskost är det godaste som finns.

5. Hur kan var och en förena regnbågsfrågor i sitt ätande?
Mat är kultur. Mat är historia. Mat är livsviktigt. Jag ser inga hinder alls att med lite fördjupning blanda det man själv anser är intressant, som i det här fallet regnbågsfrågor, med kulturell mathistoria, Var brukade Oscar Wilde äta middag? Vad var typisk mat att severa i  Stonewall 1969? Finns det en ekologisk aspekt i regnbågsfärgerna?

MED FÖRHOPPNING OM ATT SES I HÖST!

Du kan anmäla dig till kursen från och med 12.8 (då börjar  arbis anmälningarna). Anmälningarna skrev via www.ilmonet.fi, per telefon 09-310 494 94 eller ett personligt besök på Dagmarsgatan 3.

Intervju och foto: Fredrika Biström/Regnbågsankan

Att skapa sammanhang

Julia N

Vilka faktorer höjer känslan av gemenskap, trygghet och samhörighet?

Den frågan ställde sig Julia Nyback från Korsholm under sin praktikperiod i resurscentret för hbtiq- studerande, “LGBT Resource Office” i East Carolina University (ECU) i North Carolina, USA. I sin undersökning till kandidatexamen intervjuade hon 8 aktiva frivilligarbetare för att få en bild av hur delaktighet skapas. På ECU rör sig 25 000 studerande årligen så ett eget utrymme för hbtiq-personer är nödvändigt.
– Officet är ett vardagsrum utanför hemmet. Där kan hbtiq-unga snacka med vänner, prata med frivilligarbetare och fördriva tiden mellan föreläsningarna. Jämfört med Finland såg jag studenterna som ett mer blandat gäng. Samhörighet var mer naturligt oberoende av etniskt ursprung.

En större mångfald allmänt tror Julia skapar en god bas för att också inkludera hbtiq i studenternas vardag. De som tagit åt sig ord gällande etnicitet hittar lättare plats i sitt vokabulär för nya ord gällande sexuell identitet och kön. Termen pansexuell och könsneutrala benämningar var vanligare i North Carolina än här i Finland. Det var inte svårt att komma med i verksamheten i “LGBT Resource Office” även om du inte kategoriserade dig som bara homo- eller bisexuell.
– Att rätta pronomen från hon/han till hen var mer allmänt där och en naturlig del av kommunikationen.

En viktig insikt Julia fick var vikten av att jobba med de unga, inte för. Redan i startgroparna av ett projekt eller evenemang var studenterna med och bestämde hur de önskade ha det.
– Vi dekorerade utrymmet tillsammans, studenterna hittade kompisar genom verksamheten och frågor om behov och syfte fanns hela tiden närvarande. Eftersom de unga skapade sin plats tillsammans var de också mer benägna att städa upp efter sig och inte förstöra. För unga hbtiq-personer är ett socialt nätverk avgörande. Jag såg också att föräldrar till hbtiq-unga fann trygghet i att se att skolan gav stöd.

Då Julia jämför North Carolina med Vasa och svenskfinland ser hon en hel del gemensamt. Att skapa gemenskap går till på samma sätt oberoende var i världen du är.

Julia studerar till samhällspedagog på utbildningsprogrammet för Medborgaraktivitet och Ungdomsarbete. Nästa steg för henne är att tillsammans med Regnbågsankan starta en hbtiq-ungdomsgrupp i Vasa. Vill du vara med eller få information om första träffadtum+plats meddela regnbagsankan@regnbagsankan.fi.

Det går att vara med i gruppen anonymt och vi berättar inte åt någon vem som är med i gruppen.

Bitarna föll på plats

Rebecca_Lampen_fotoFredrikaBiström'_mini

Abiturient Rebecca Lampén 19 år, från Krykslätt är ett stort Tolkien fan med en Tolkiensymbol tatuerad på armen. Hon föredrar filmkväll framom att gå ut – men hon älskar att fixa egna fester, på sitt sätt. Regnbågsankan tog ett snack med Rebecca om hbtiq i skolan och övriga livet.

1. Hur har det varit att var öppen icke-heterosexuell i gymnasiet?

Jag har inte behandlats annorlunda än någon annan, ingen har tittat ner på mig eller trakasserat. Men det har rått en stor tystnad om att det finns andra möjligheter. Mångfald har inte behandlats alls. Jag kan bara minnas tre gånger då homosexualitet nämnts och varje gång var det på hälsokunskapstimmarna. Kanske tror lärarna att alla ungdomar redan vet “allt” om sexuell läggning, men så är det inte alls. Fortsätt läsa Bitarna föll på plats

Hen skrivs in i SAOL

Det könsneutrala pronomenet hen kommer att finnas i Svenska Akademiens ordlista (SAOL) som utkommer i april 2015.

Regnbågsankan kollade upp hur finlandssvenska medier idag förhåller sig till ordet.

Åbo Underrättelsers chefredaktör Pär Landor förklarar att de använder hen ibland.
– Vi har diskuterat hur vi ska ställa oss till hen och hur/när vi ska använda det. Helt bekvämt känns hen inte för finlandssvenskan i Åboland, men uttrycket ”hon eller han” är ju alldeles för klumpigt. Vi kommer att småningom att komma till en intern redaktionell linje.”

På Österbottens Tidning ger språkpolicyn grönt ljus för hen i konstruktioner där den åsyftade personens kön är okänt eller av någon anledning behöver anonymiseras, gärna för att undvika det tungrodda ”han eller hon”, speciellt om man skulle tvingas upprepa frasen.
– Det är inget påbud om att man bör använda ordet men ett klart bejakande, förklarar Henrik Othman t.f. chefredaktör.

Hufvudstadsbladet följer sedan 2013 policyn att hen kan användas när man inte kan eller vill precisera en persons kön och där det är motiverat och finns en poäng eller ett behov. Vid sidan av andra modeller för hur man refererar till personer man inte vet könet på kan alltså hen vara en lösning, säger Ylva Forsblom-Nyberg, språkvårdare på KSF Media.

Svenska Yle använder regelbundet hen i sina nyhetstexter och språkstöd Minna Levälahti som arbetar för Svenska Yle, Finska Notisbyrån och Åbo Underrättelser tipsar om texter där hen förekommer:

– Jag har också hört reportrar och programvärdar använda hen i tv och i både Radio Vega och Radio Extrem förklarar Levälahti. 

Regnbågsankan hoppas både journalister och privatpersoner förhåller sig öppna och positiva till pronomenet hen. Ordet kan ha stor symbolisk och/eller praktisk betydelse för personer som inte känner sig som varken män eller kvinnor: bigenders, intergenderpersoner, transgenderister, nongenders, queera och alla andra som upplever att hen är det enda pronomen som kan syfta på dem. Egentligen handlar det inte om den stora allmänhetens rätt att välja om de vill godkänna hen i stället för han/hon, utan om var och ens självbestämmanderätt om sitt kön. Oberoende av biologiskt kön, juridiskt kön, utseende, frisyr eller kläder har var och en rätt att bestämma sitt eget kön, könstuttryck eller könlöshet.

Hen kan också användas som en markör för ett queert tankesätt och användas i sammanhang där vi är vana att personens kön framgår. Varför inte bryta upp invanda mönster och föreställningar om kön på samma gång?

Text: Fredrika Biström/Regnbågsankan  

hen_bild

 

Tidigare ordföranden berättar

Vad har hunnit hända under Regnbågsankans tioåriga historia? Vi har bett tidigare ordförandena Linda Eklöf, Katarina Näs, Bo-Eric Rosenqvist, Ulf Sjögren och Nadja Weckström gräva i sina minnen. Fortsätt läsa Tidigare ordföranden berättar