Män, längtan och barn

_UBJ3423_20130914_Netti_v3Layout 1

Inför farsdagen har Regnbågsankan tagit ett snack om manlighet och faderskap med Jeanette Östman, personen bakom antologin Mäns längtan efter barn.

Din nya antologi heter ”Mäns längtan efter barn”. Längtar män efter barn på ett annat sätt än kvinnor gör?

Mitt spontana svar är fråga inte mig. Fråga männen, killarna, gubbarna, snubbarna, föräldrarna och de barnlösa/-fria. Orsaken till att jag sammanställt den här antologin var att män, i motsats till kvinnor, sällan tillfrågas om sin eventuella längtan efter barn.

Del två av svaret är nej, mäns eventuella längtan kan se lika olika ut som hos kvinnor. Däremot blir möjligheterna att förverkliga drömmen delvis annorlunda. Våra attityder kring och vår lagstiftning om kön, sexualitet, arbetsliv och familj styr långt mäns möjligheter till ett aktivt föräldraskap. Det finns än så länge heller ingen stark tongivande, kollektiv röst för mäns autonoma syn på barn och föräldraskap. Kvinnor ges, trots olikheter inom gruppen, lättare tillåtelse att tala generellt om sådana frågor. Som om kvinnor var bättre, mer självklara och naturliga vårdgivare.

Hur ser du på manlighet i dagens Finland?

Jag ser positivt på utvecklingen. Vi får en allt mer nyanserad förståelse av kön och genus, och av olikheter inom en och samma så kallade grupp. Jag vill tro att vi närmar oss en mer tillåtande syn på människan, bortom motpolstänkandet. I stället för att fokusera på kön eller genus kan vi spegla oss i varandra utifrån mänskliga egenskaper, personliga preferenser och omständigheter.

För vem är boken skriven?

Som människa och förälder har jag lärt mig oerhört mycket om mänskligt liv och föräldraskap i arbetet med den här boken. Jag hoppas att alla som är intresserade av eller jobbar med individer eller grupper av arten Homo Sapiens ska läsa den. Den är på inga sätt heltäckanden, men jag upplever att den på ett nödvändigt sätt bidrar till att fördjupa synen på män som potentiella omsorgsgivare, på manlighet och föräldraskap.

I bästa fall når boken social- och hälsovårdsarbetare, beslutsfattare, kriminalvårdare, dagis- och skolpersonal, poliser, journalister, chefer, forskare och vanligt civilt folk. Jag ser väldigt få begränsningar för och en nästan gränslös potentiell nytta av den, eftersom vår syn på män som omvårdande/icke-omvårdande ger stora konsekvenser i enskildas människors liv, för föräldrar och barn, men också för hur vi styr upp samhället.

Hur har du valt skribenterna och de som intervjuas i boken?

Boken är ett resultat av efterforskningar, kontakter, maggropskänsla och vilka som tackat ja. Av olika anledningar har alla tillfrågade inte velat eller kunnat medverka. Och det var med lika delar glädje som frustration jag tidigt noterade att området “män och föräldraskap” är rikt. Det finns mer att hämta och göra för att öka den här gruppens utrymme för att diskutera och förverkliga sin eventuella längtan efter barn.

Var det något under arbetets gång som överraskade dig eller skribenterna t.ex. en fördom på temat män och barn som ni upptäckte att ni själva bar på?

Den bärande känslan som jag har med mig ur det här är ödmjukhet inför det som anförtrots mig som redaktör och som läsare, och minnet av hur häftigt det kändes när jag insåg att ingen upprepar det som någon annan säger – trots att flera röster, var för sig, tangerar samma teman. Det sista ordet är ännu inte sagt i den här frågan. Tvärtom, samhällsdiskussionen om mäns föräldraskap behöver tas till en helt ny nivå.

Boken Mäns längtan efter barn (Schildts & Söderströms) utkom i oktober 2015. Mer om boken finns på förlagets hemsida.

En av de män som skrivit i boken, Adam Guarnieri deltar i programmet Efter Nio på Yle Fem torsdag 5.11 kl. 21.

Intervju: Regnbågsankan/Fredrika Biström
Foto: Ulf Bjolin