Mångfald på jobbet

Butiksföreståndare Melanie Orenius och utställningsvakt Sofia Wahlström håller upp en blå rund skylt med text “område fritt från diskriminering”. Skylten skall hängas upp på Amos Andersons konstmuseum där båda arbetar, och är en del av yhdenvertaisuus.fi, en informations- och materialbank för personer och organisationer som är intresserade av likabehandling och icke-diskriminering.

Hur upprätthålls en öppen och välkomnande miljö på ert jobb?
– Vi pratar öppet om jämställdhet, trygghet och mångfaldsfrågor. Alla får samma information om sina rättigheter färdigt serverade förklarar Melanie.
Med prat menar de inte skvaller utan en positiv pratkultur som handlar om att reda upp. Det är inte ovanligt att kränkande kommentarer bottnar i missförstånd. När något händer är det bra om det kommer upp och reds ut genast menar hon.

– Det är viktigt att ansvaret för att driva jämlikhetsfrågor inte hamnar hos dem som tillhör en minoritet eller utsatt grupp, utan att man visar att det är något som angår hela arbetsgemenskapen. När man är tydlig med att sådana frågor är viktiga, stöder man det allmänna välmåendet på arbetsplatsen förklarar Sofia.

grupp

Från vänster Sofia Wahlroos, Mirja Nevalainen, Joel Nyberg, Aura Saarikoski, Melanie Orenius, Janne Lappalainen och Henna Korpela jobbar sedan oktober i en diskrimineringsfri zon. 

Den blåa skylten handlar också om att göra trygghet synlig. Den påminner varje dag om vad som är viktigt. Händer det något kan anställda referera till den. “De som diskriminerar”, de som har ett kränkande uppförande ser också skylten och hoppeligen inser att här gäller det att tänka sig för.
– Vårt deltagande i kampanjen kan också inspirera andra att tänka igen läget på sin egen arbetsplats påpekar Melanie.

Sofia påpekar att en trygg arbetsplats bland annat handlar om ett uttalat system om hur frågor skall redas upp. Liksom arbetsskyddet i Finland rekommenderar har museet en demokratiskt vald arbetarskyddsfullmäktig som representerar personalen. Reglerna säger att på en arbetsplats där regelbundet minst tio arbetstagare arbetar skall arbetstagarna utse en arbetarskyddsfullmäktig och två ersättare. På Amos finns även en jämställdhetsgrupp som består av minst tre personer. Personalen har även i samråd sammansatt en lista på “gyllene regler” gällande respekt och uppförande. Reglerna uppmanar bl.a. att respektera andras personliga utrymme, inte tala illa bakom ryggen, sära på privat- och arbetstid och påminner om vikten av att våga be om hjälp.

Alla på arbetsplatsen är vuxna och självständiga. Behövs det verkligen regler gällande uppförande?
– Gemensamma regler är alltid bra, säger Sofia. Det är viktigt att alla får samma information och känner till vilka regler som gäller.

På regnbågsfronten har personalen haft möjlighet att påverka konkret. Inför festivalen Helsingfors Pride frågade Sofia i god tid av museets informatör om de kan hänga upp regnbågsflaggor. Svaret var ja så under festivalveckan svajade regnbågsflaggor ovanför huvudentrén.
– Också Konsthallen flaggade i regnbågens färger under samma vecka och då fler flaggar blir också frånvaro av flaggor på andra ställen mer synlig påminner Melanie.

flaggning

Under festivalen Helsingfors Pride flaggade Amos Andersons konstmuseum i regnbågens färger.

Har Amos Andersons konstmuseum en könsneutral tolett? 
– Ja för de anställda, men inte för museibesökare. Endast en av nio våningar är onåbar för de som rör sig på hjul svarar Melanie och Sofia.

Ett målmedvetet arbete för trygghet har trots allt gett resultat. Sofia och Melanie skriver under att arbetsplatsen har god stämning och de antar att välmående på jobbet också ger färre dagar av sjukledighet.
– Ökad jämlikhet bidrar till en god arbetsmiljö, vilket i sin tur gynnar alla grupper på arbetsplatsen, säger Sofia.

Text och foto: Fredrika Biström

regler

”Arbetsplatsens ca. 20 gyllene regler” påminner de anställda om respekt i det vardagliga arbetet.

Lagen inte jämlik för två mödrar

Ett nytt medborgarinitiativ öppnas för att trygga barn som föds i relationer mellan två kvinnor. I nuläget är barn som föds i heterorelationer och barn som föds i samkönade relationer inte jämställda. Bland annat Regnbågsfamiljerna, Regnbågsankan, Amnesty och Förbundet för mänskliga rättigheter står bakom medborgarinitaitivet Äitiyslaki som ger kvinnor rätt att erkänna föräldraskap under ett rådgivningsbesök på samma sätt som heteropar kommer att ges möjlighet att erkänna faderskap under ett rådgivningsbesök. Lagförslaget Äityslaki berör situationer där det inte går att fastställa en far och där graviditeten har fått sin början med två kvinnors samtycke hos fertilitetskliniken.

Äitiyslaki tryggar barnens faktiska familjerelationer från början. I nuläget tvingas kvinnopar gå igenom en onödig, dyr och tidskrävande intern adoptionsprocess för att båda föräldrarna skall bli barnets juridiska föräldrar. Processen kan inledas först då barnet är fött och kan ta upp till ett halvt år. Ifall av separation, död eller ifall föräldrarnas hamnar i konflikt kan adoptionen avbrytas och barnets rätt att få träffa båda mammorna och barnets rätt till underhållstöd äventyras. Onödiga adoptionsprocesser slöar kommunernas och tingsrättens resurser.

Under förra regeringens tid var moderskapslagen på väg in för behandling men med hot om att fälla regeringen satte Kristdemokraterna stop för den.

Från och med lördag 28.11.2015 går det att skriva under medborgarinitiativet Äitiyslaki.

aityislaki_infografiikka_svenska_rättad

Läs mer
Pressmeddelande om Äitiyslaki 24.11.2015
Kampanjens Äitiyslakis hemsida
Kampanjens facebook-sida
Direkt länk till medborgarinitiativet
Markör i social media: #äitiyslaki

Äitiyslaki-banneri

Män, längtan och barn

_UBJ3423_20130914_Netti_v3Layout 1

Inför farsdagen har Regnbågsankan tagit ett snack om manlighet och faderskap med Jeanette Östman, personen bakom antologin Mäns längtan efter barn.

Din nya antologi heter ”Mäns längtan efter barn”. Längtar män efter barn på ett annat sätt än kvinnor gör?

Mitt spontana svar är fråga inte mig. Fråga männen, killarna, gubbarna, snubbarna, föräldrarna och de barnlösa/-fria. Orsaken till att jag sammanställt den här antologin var att män, i motsats till kvinnor, sällan tillfrågas om sin eventuella längtan efter barn.

Del två av svaret är nej, mäns eventuella längtan kan se lika olika ut som hos kvinnor. Däremot blir möjligheterna att förverkliga drömmen delvis annorlunda. Våra attityder kring och vår lagstiftning om kön, sexualitet, arbetsliv och familj styr långt mäns möjligheter till ett aktivt föräldraskap. Det finns än så länge heller ingen stark tongivande, kollektiv röst för mäns autonoma syn på barn och föräldraskap. Kvinnor ges, trots olikheter inom gruppen, lättare tillåtelse att tala generellt om sådana frågor. Som om kvinnor var bättre, mer självklara och naturliga vårdgivare.

Hur ser du på manlighet i dagens Finland?

Jag ser positivt på utvecklingen. Vi får en allt mer nyanserad förståelse av kön och genus, och av olikheter inom en och samma så kallade grupp. Jag vill tro att vi närmar oss en mer tillåtande syn på människan, bortom motpolstänkandet. I stället för att fokusera på kön eller genus kan vi spegla oss i varandra utifrån mänskliga egenskaper, personliga preferenser och omständigheter.

För vem är boken skriven?

Som människa och förälder har jag lärt mig oerhört mycket om mänskligt liv och föräldraskap i arbetet med den här boken. Jag hoppas att alla som är intresserade av eller jobbar med individer eller grupper av arten Homo Sapiens ska läsa den. Den är på inga sätt heltäckanden, men jag upplever att den på ett nödvändigt sätt bidrar till att fördjupa synen på män som potentiella omsorgsgivare, på manlighet och föräldraskap.

I bästa fall når boken social- och hälsovårdsarbetare, beslutsfattare, kriminalvårdare, dagis- och skolpersonal, poliser, journalister, chefer, forskare och vanligt civilt folk. Jag ser väldigt få begränsningar för och en nästan gränslös potentiell nytta av den, eftersom vår syn på män som omvårdande/icke-omvårdande ger stora konsekvenser i enskildas människors liv, för föräldrar och barn, men också för hur vi styr upp samhället.

Hur har du valt skribenterna och de som intervjuas i boken?

Boken är ett resultat av efterforskningar, kontakter, maggropskänsla och vilka som tackat ja. Av olika anledningar har alla tillfrågade inte velat eller kunnat medverka. Och det var med lika delar glädje som frustration jag tidigt noterade att området “män och föräldraskap” är rikt. Det finns mer att hämta och göra för att öka den här gruppens utrymme för att diskutera och förverkliga sin eventuella längtan efter barn.

Var det något under arbetets gång som överraskade dig eller skribenterna t.ex. en fördom på temat män och barn som ni upptäckte att ni själva bar på?

Den bärande känslan som jag har med mig ur det här är ödmjukhet inför det som anförtrots mig som redaktör och som läsare, och minnet av hur häftigt det kändes när jag insåg att ingen upprepar det som någon annan säger – trots att flera röster, var för sig, tangerar samma teman. Det sista ordet är ännu inte sagt i den här frågan. Tvärtom, samhällsdiskussionen om mäns föräldraskap behöver tas till en helt ny nivå.

Boken Mäns längtan efter barn (Schildts & Söderströms) utkom i oktober 2015. Mer om boken finns på förlagets hemsida.

En av de män som skrivit i boken, Adam Guarnieri deltar i programmet Efter Nio på Yle Fem torsdag 5.11 kl. 21.

Intervju: Regnbågsankan/Fredrika Biström
Foto: Ulf Bjolin