Tidigare ordföranden berättar

Vad har hunnit hända under Regnbågsankans tioåriga historia? Vi har bett tidigare ordförandena Linda Eklöf, Katarina Näs, Bo-Eric Rosenqvist, Ulf Sjögren och Nadja Weckström gräva i sina minnen.

Linda Eklöf 2010-2011

Nadja Weckström 2009-2010

Katarina Näs 2008-2009

Ulf Sjögren 2007-2008

Bo-Eric Rosenqvist 2005-2006


linda

Linda Eklöf

1. Vad jobbade du (och styrelsen) mest för under din tid som ordförande för Regnbågsankan 2010-2012?

Jag fokuserade starkt på det praktiska och administrativa. Vi höjde verksamhetskoordinatorns lön, hyrde ett arbetsrum och såg till att det kom in tillräckligt med pengar. Med erfarenhet av föreningsverksamhet hos andra föreningar visste jag att vi måste, också på papper, visa att vår verksamhet är seriös. Trovärdigheten gjorde det lättare att ansöka om medel.

Trenden att förflytta fokus från medlemsverksamheten till politik, allmän debatt och synlighet höll i sig. Jag tyckte det var viktigt i sig att visa att vi finns. Jag ställde själv upp på intervjuer och medlemmar i styrelsen syntes i media. Synligheten var inget jag uppfunnit under min tid, utan en tradition som hållit i sig redan i några år. Regnbågsankan har en tradition i medial synlighet, och det är bra. Andra motsvarande organisationer satsar mer på att påverka genom enskilda lokalpolitiker eller institutioner. Jag upplevde också att våra medlemmar inte bara lockades av medlemsevenemang utan främst ville vara med i föreningen för att stöda den politiska kraften.

Evenemang jag minns är temadagen om manlighet vi arrangerade i Logomo i Åbo under den pågåående Tom of Finland -utställningen samt festivalen Queer Vasa. Att arrangera en journalistdag under Regnbågshelgen var också bra. Vi vågade sätta fingret på den okunskap som florerar i tryckt text och i etern.

2. Vilka hbtiq-frågor var allmännt mest brinnande då i Finland och till vad behövdes aktivism mest?

Medborgarinitiativet Ja 2013 drog i gång och jag minns att starten var något knagglig. För många regnbågsaktiva var namnen bakom initiativet obekanta, vilket väckte misstänksamhet. När initiativet väl rullat igång började verksamheten påminna om 70-talets aktivismvåg då t.ex. Tarja Halonen var ordförande för Seta. Personer som vanligtvis inte aktiverar sig för hbtiq-frågor och personer som inte själva tillhör en sexuell minoritet tog ställning. Frågan om samkönat äktenskap blev något som berör alla. Ja 2013 är ett exempel på den urbana och internetbaserade aktivitet som också Ravintolapäivä och Siivouspäivä är exempel på.

Under min period gick också den sk. Homoilta debatten het. Politikern Päivi Räsänen hade uttalat sig negativt om hbt i programmet Aktuella Tvåan och en våg av utskrivningar ur kyrkan drog fram.

3. Har du något speciellt minne/höjdpunkt från din tid som ordförande?

Bland all föreningsbyrokrati är det lätt att tappa bort det som egentligen är viktigt: djupet och de svåra frågorna. Därför kändes det fint att under Regnbågshelgerna överräcka priset Guldankan åt personer som Monika Pensar och Anders Huldén. Det är inte så ofta vi tackar personer som jobbar hårt.

4. Vad önskar du av Regnbågsankan idag?

På ytan är allt oftast “okej”, vi slätar över och ser förbi så det är viktigt att föreningar som Regnbågsankan finns och kan ta tag i de svåraste frågorna. I synnerhet södra svenskfinland kan vara ytligt och vi har i åratal tystat ner t.ex. Tove Janssons sexuella läggning. Också inom regnbågskretsarna florerar fördomar och många ser snett på de som tex kallar sig bisexuella.


NadjaW

Nadja Weckström

1. Vad jobbade du (och styrelsen) mest för under din tid som ordförande för Regnbågsankan 2009-2010?

Vi arrangerade ofta små medlemsträffar och teaterbesök. Utbildningstjänsten Våga Veta var aktuell och vi försökte samarbeta med relevanta högskoleinriktningar. Verksamheten var levande, vi reste till Tallinn och Stockholm, arrangerade Queer Vasa, men jag saknade det mer politiska arbetet. Visst skrev vi insändare till Hufvudstadsbladet och reagerade på det hat som regelbundet blossade upp i Kyrkpressen, men så värst mycket mera politiskt än så blev det inte. Då var Stig Kankkonen chefredaktör för Kyrkpressen och tidningen döptes internt om till “homopressen”. Den då väldigt konservativa tidningen skrev om hbt-frågor i nästan varje nummer, tyvärr dock mest i negativa ord. Jag minns att ord som ”homosexdebatt” användes fritt.

-Och Ulf Emeleus insändare i Hufvudstadsbladet väckte starka reaktioner!

Vi försökte också aktivt locka med yngre medlemmar via studentorganisationer. Vi annonserade i Studentbladet och i studiekalendrar och samarbetade med bl.a. FSS.

Verksamheten påverkades starkt av vem som var aktiv inom styrelsen och föreningen. Jag minns att vi diskuterade om reaktioner som väcktes då föreningen ville ordna feministiskt program och vi diskuterade ordet queer och frågade oss om vi borde göra mer t, i och q aktiga saker i föreningen istället för “bara hbt”. Jag började själv intressera mig mycket för transämnen under den här tiden.

2. Vilka hbtiq-frågor var allmännt mest brinnande då i Finland och till vad behövdes aktivism mest?

Äktenskapslagen var då aktuell liksom nu, men då snackades den mer genom kyrkliga frågor.

Jag minns också att undersökningen ”En mahdu kouluun” om hur hbt-lärare såg sin situation på jobbet presenterades. Det visade sig att lärare upplevde hbtiq som väldigt tabubelagt.

I media behandlades också Marja-Sisko Aalto, Alma Media skandalen med Johanna Korhonen, Idrottsverkets Våga-kampanj, adoptionsrätt och frågan om gays får donera blod. Då var reglerna strängare än de är nu. Lagen om intern adoption i registrerade parförhållanden trädde i kraft 1 september 2009 och Helsingfors marknadsfördes som en gayvänlig stad det året.

3. Har du något speciellt minne/höjdpunkt från din tid som ordförande?

Ja, jag gillade resan till Stockholm. Vi var 10 deltagare som besökte RFSL-Stockholm, utställningen “regnbågsdjur” på Nationalmuseet och vi lyssnade på föredrag med Tasso Stafilidis. Att Tina Rosenberg besökte Regnbågshelgen och att vi gav ut en ny färgglad broschyr var också fint. Vi ställde upp med två kandidater till Setas styrelse, Saimy Swärd blev invald och vi översatte ILGA:s EU valskampanj ”Be bothered” tillsammans med Seta. Den undertecknades flitigt av finska EU-kandidater. Vi fick mycket gjort!

Jobbigast var att dela ut flyers under gulisintagningarna i Helsingfors och i Vasa som vi bestämde oss för att pröva för att locka fler deltagare. Det kändes påträngande och som fel tidpunkt och fel kanal att nå fram.

Arbetet som ordförande var i sin helhet bra och givande. Till och med minns jag en aggressiv och hård debatt i direktssändning i radio mellan mig och en medlem från kyrkostyrelsen om adoptionsrätt för homosexuella. Det kändes väldigt bra att ha något vettigt att tillföra den debatten och den fick mig att växa som person.

4. Vad önskar du av Regnbågsankan idag?

Mera politik t.ex. att nu inför riksdagsvalet närma sig kandidater, kanske mer personligen och inte “bara” skicka frågeformulär eller översätta texter som vi hittills gjort mycket av. Jag hoppas också på mera medlemsverksamhet som bio, teater och tightare gemenskap, den som jag kände då när jag alltid var med. 😉  Varför inte en resa igen? Och upprätthålla all den fina kontakt som Ankan har lyckats skapa med så många finlandssvenska aktörer det senaste året! Ankan har fått så fin synlighet de senaste åren!

Jag kommer förstås på Regnbågshelgen. Vi ses!


Kati

Katarina Näs

1. Vad jobbade du (och styrelsen) mest för under din tid som ordförande för Regnbågsankan 2008-2009?

Det var ett intensivt år, med många styrelsemöten, upp till 1 gång per vecka. Styrelsen hade mycket jobb kring planeringen inför och anställningen av en verksamhetskoordinator. Ekonomin för lönekostnaderna fixades i skick, arbetsuppgifterna utstakades, arbetstiderna utformades och justerades… All byrokrati kring att anställa en person tog mycket tid. Efter att vi hade valt en verksamhetskoordinator gick mycket av min tid åt till att fungera som närmast förman för koordinatorn. Eftersom  det var en ny befattning fanns det inga gamla spår att gå i, varken för verksamhetskoordinatorn eller för mig som ordförande.

Styrelsen gjorde en förfrågan till samtliga svenskspråkiga kommunalvalskandidater 2008 gällande hbtiq-frågor. Vi ville framför allt veta om och i så fall för vilka frågor kandidaten skulle komma att jobba för om hen blev invald. Tillsammans med verksamhetskoordinatorn genomförde vi undersökningen och resultaten publicerades kommunvis för medlemmarna inför valet.

2. Vilka hbtiq-frågor var allmännt mest brinnande då i Finland och till vad behövdes aktivism mest?

Jag upplever att aktivismen inom föreningen och styrelsen var ganska låg det året, frånsett ovannämnda undersökning. Kanske på grund av att tid och energi gick åt till införandet av en verksamhetskoordinator för föreningen. Skolprojektet Våga Veta utformades och drogs i gång (om jag minns rätt)  under den här tiden. Jag kan inte säga vilka specifika hbtiq-frågor som var brinnande under just det här året, nationellt jobbade man nog med många olika frågor som en del är aktuella än idag.

3. Har du något speciellt minne/höjdpunkt från din tid som ordförande?

Är så dålig på att “minnas minnen”, trots att det fanns många fina stunder. Det kändes bra att få leda föreningen och jobbet som gjordes kändes viktigt och betydelsefullt.

4. Vad önskar du av Regnbågsankan idag?

En aktiv förening, med innovativ verksamhet i hela Svenskfinland.


Ulf Sjögren

1. Vad jobbade du (och styrelsen) mest för under din tid som ordförande för Regnbågsankan 2007-2008?

– 1. och 2. regnbågshelgen var absoluta toppar både innehållsmässigt, publicitetsmässigt och mest tidskrävande.

– att ge ankan en möjligast tidlös organisation och ett namn som säger allt. Vi gjorde ankan till en registrerad förening samt fick i gång ett långsiktigt samarbete med Kulturfonden, så att långsiktig finansiering av en ombudsman kunde garanteras. Speciellt väl lyckades vi med namnet, Regnbågsankan – tack Kata!

2. Vilka hbtiq-frågor var allmännt mest brinnande då i Finland och till vad behövdes aktivism mest?

– det känns nog som om att det var de kyrkliga frågorna som mest brann. Den första finlandssvenska regnbågsgudstjänsten är en milstolpe för både kyrkan och hbt-rörelsen och ett minne för livet.

3. Har du något speciellt minne/höjdpunkt från din tid som ordförande?

– det var nog den första Regnbågshelgen inkl den första regnbågsgudstjänsten och i all synnerhet minns jag föräldraparet Eklunds ovärderliga insatser där de frikostigt delade med sig av sin familjs erfarenheter ur samtliga familjemedlemmars perspektiv. Oförglömligt.

4. Vad önskar du av Regnbågsankan idag?

– fortsatt seriöst politiskt arbete kombinerat ihop med en massa glädje och fin och öppen social samvaro.


Bo-Eric Rosenqvist

1. Vad jobbade du (och styrelsen) mest för under din tid i föreningen och som ordförande för Regnbågsankan 2005-2006?

Som ny förening var vi något osäkra. Vi strävande efter att bygga upp en fungerande verksamhet som kändes meningsfull. Visionerna och förväntningarna drog ofta åt helt olika håll. Jag var inte med på konstituerande mötet, och då jag som tredje ordförande för föreningen tog över var vi i styrelsen fortfarande osäkra på hur verksamheten skulle förverkligas och vilka mål som skulle vara föreningens. Min åsikt var att föreningen skulle ha som mål/gå ut på att stärka medlemmar i deras sexuella identitet, detta genom föredrag, diskussioner, seminarier etc. och gärna bjuda in gäster till mötena.

Verksamheten var främst social i form av träffar kring ett tema, diskussioner och annan form av samvaro. Genom att ibland bjuda in gäster som Henrik Lax, kyrkoherden i Ekenäs Anders Lindström och forskare Anders Ahlbäck fick medlemmar information och svar på olika frågor. Tanken om att vi borde synas mer i Ekenäs kastades fram då och då. Någon tyckte att föreningen skulle arrangera träffar med sexuell krydda men det ansågs inte, av majoriteten höra till föreningens uppgifter. Visst prövade vi att arrangera myskväll en gång, med porrfilmer och vin, men inget mer hände än att vi satt och pratade som vanligt. I början kallades föreningen för Gay West och de flesta medlemmar var män hemma från Ekenäs och övriga västnyland.

– På första mötet dök det upp två kvinnor. De blev sedan ihop och syntes aldrig mer.

Vi var inte rädda för att få ett rykte. Verksamheten var småskalig och många av de tidiga medlemmarna satt djupt inne i garderoben och mådde inte bra. En gång tog vi foton under en träff och då bilderna kom upp på nätet var det några som önskade att bilderna skulle censureras, vilket vi naturligtvis gjorde. Idag är en del fortfarande kvar i garderoben och några har flyttat bort t.ex. de som kom från Dragsvik. Kärngruppen träffas fortfarande ibland mer informellt.

2. Vilka hbtiq-frågor var allmännt mest brinnande då i Finland och till vad behövdes aktivism mest?

Sinsemellan diskuterade vi livet i allmänhet, hur vi blivit bemötta och hur vi kommit ut, eller varför vi inte gjort det. I huvudsak var det trevliga berättelser. Många var då aktiva i arbetslivet och hade inte upplevt diskriminering. Politik var inte så ofta på tapeten. Bara det att vi träffades inom dessa former var tillräckligt nytt. Det var bra att få träffa andra likasinnade på en liten ort! Att föreningen startade just i Ekenäs är en slump. Några aktiva råkade bo där men under åren anslöt sig folk från hela Svenskfinland.

År 2007 bytte föreningen namn till Regnbågsankan och många nya medlemmar, främst unga, anslöt sig och verksamheten började rota sig i huvudstadsregionen. Det fanns en villighet att ta över och vi “old boys” upplevde kvinnodominansen som jobbig. Vi kände oss inte hemma i verksamheten, typ på vaginaseminarium.

3. Har du något speciellt minne/höjdpunkt från din tid som ordförande?

Vi hade trevligt och det var roligt! Jag har inga speciella minnen som sticker ut men stämningen då vi träffades ute på Fåfängön var fin.

4. Vad önskar du av Regnbågsankan idag?

Jag tror det finns ett behov av aktiviteter i Västnyland än idag men personligen trivs jag bra hemma. Jag har inte så stort utbyte av att gå på gaykrog, jag är inte singel och jag har inte ett så starkt sug efter att upptäcka nytt. Jag trivs också bra i blandad samvaro med både heteros och homosexuella.

Den verksamhet Seta och Regnbågsankan driver är vettig. Skolbesöken tror jag är viktiga och det är bra att de som orkar driver t.ex. den jämlika äktenskapslagen. Kampanjen Tahdon aktiverar. Jag har varit med och grundat gaykören Out ‘n Loud och jag önskar att fler svenskspråkiga skulle ansluta sig till kören. I början var 25% av sångarna finlandssvenskar.