Föreläsning: Interkönade idag

Referat av specialläkare Mika Venholas föreläsning om interkönade barns rättigheter i Finland 20.11.2012

Under ett embryos första 6 veckor har den anlag för båda könen. Könsdelarna utvecklas senare till någondera manliga eller kvinnliga. För alla ser inte utvecklingen i magen lika ut, och interkönade barn föds varje år i Finland. Att vara interkönad betyder att barnmorskan inte på basen av könsorganets utseende kan säga åt den nyblivne föräldern om det blev en pojke eller flicka. Begreppet innefattar även de som i ett senare skede av livet konstateras ha avvikelser i könsdelarna. Det finns ingen statistik eller data gällande antalet interkönade men en grov uppskattning säger att det måste finns lika många interkönade som det finns transpersoner i vårt land.

Inom medicinen försöker läkare ännu idag hitta det “sanna könet” i interkönade barn. Läkare letar i kromosomer, hormoner och könskörtlar. Men enligt Mika finns det inte något annat svar än personens egen uppfattning, dvs. i hjärnan, som inte går att undersökas på samma ”biologiska” sätt. Han understryker att babyns kön alltid är en gissning. Vi kan aldrig med säkerhet veta hur en person kommer att uppfatta sig själv och sitt kön.

Mika kallar dagens samhälle för en ”laatikkoleikki” (”lådlek”) där vi delar upp könen i man och kvinna, två skilda lådor. Alla är med i denna lek men alla är inte lika bra på att spela med. Överrenskommelsen och antagandet om att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat sätt förbiser barns rättighet att få vara sig själv. Barn måste skyddas från skadliga vanor och traditioner. Mika tycker det är fel att interkönade barns kön opereras. Mycket sällan måste interkönade barns könsorgan av medicinska skäl korrigeras. Oftast fungerar organen perfekt trots att de utseendemässigt inte uppfyller vuxnas krav. Individens rättighet måste gå före samhällets eller vetenskapens nytta.

Under föreläsningen får vi ta del av ”Hanneles” berättelse. Hon föddes som interkönad år 1976, har idag egna barn. Hannele åt mediciner och opererades som barn utan att någon berättade varför. Hon levde sin barndom och ungdom utan information, med en gnagande känsla av att det är något stort fel på hennes kön. Som sexåring fotograferades hennes kön av ”medicinska skäl” och hon upplevde det mycket förnedrande. Hon frågar sig ”varför operera barnets kropp om felet sitter i vuxnas tankar?”

Som barn kände sig Hannele som ett forskningsobjekt. Ingen frågade henne hur hon mår eller berättade vad som pågick. Som vuxen har Hannele däremot aldrig kännt sig som ett problem. Att vara interkönad är inte ett problem, det är en del av Hannele.

Publikfrågor:

Opereras interkönade barn idag i Finland?

Det varierar, operationer görs oftast tidigt i babyns liv. Kirurgin vilar i enskilda personers åsikters händer.

Berättar läkare idag åt barn varför deras kön opereras?

Nja, alla läkare vet inte vad det betyder att vara interkönad. De flesta läkare vill väl, men utan kunskap blir vården mer skadling än nyttig. I tron att de skyddar barnet skapas trauman för livet.

Får läkarstudernade i sin utbildning information om interkönade?

Nej ingenting.

Hur skall vi få ett slut på operationerna? Behövs det en lag?

Lagar gällande könsstympning finns redan, de borde räcka. Läkarkåren är ett tungrott skepp som är svårt att styra. Vi måste få igång en diskussion i samhället för att få ett slut på den skadliga kirurgin.

I England får interkönade barn ibland könsneutrala namn. När de kommer upp till skolåldern kollar man vilket kön barnet lutar mot och tar beslut om vård då. Vore detta en lösning för Finland?

Att skapa ”könsneutrala” isolerade öar är inte en lösning. Vi bara skapar en låda till. Barnen måste respekteras just som de är.

Teater: Ångrarna – nedvärderande eller en viktig skildring av mänsklighet i allmänhet?

På lördag 17.11.2012 har pjäsen Ångrarna (skriven av Marcus Lindeen) premiär på Svenska Teatern i Helsingfors. Pjäsen berättar historien om de svenska transpionjärerna Mikael och Orlando. Karaktärerna baserar sig på riktiga händelser och huvudpersonerna hör till den lilla grupp transkönade som efteråt ångrat sin könskorrigering.

“Jag tycker ‘Ångrarna’ är väldigt en obehaglig film/pjäs.“ skriver Lukas Romson som själv är transkönad. Han uppfattar pjäsen/filmen som en slags kulturell kolonialism, trans-exoticism, marginellt maskerad av en liten dos trendigt genusteoretiserande. Att det idag är mycket ovanligt att transkönade ångrar sig kommer inte fram. Pjäsen sätter inte heller händelserna i historiskt sammanhang. Lukas önskar att filmen/pjäsen kunde visa större medvetenhet. “Mikael och Orlando har givetvis rätt till sina berättelser och att höras, men jag är rädd att det sätt Marcus Lindeen lyft fram dem på skadar resten av transsamhället” skriver Lukas.

Tidigare i höst blev Regnbågsankan kontaktade av Svenska Teatern gällande pjäsen Ångrarna. Teatern planerade ett publikarbete kring Ångrarna och undrade om vi ville vara med. I föreningens styrelse väckte frågan reaktioner: Vad skulle publiken tro och skulle pjäsen göra mer skada än nytta? Vi fann det synnerligen viktigt att vara med. För att se Ångrarna i rätt ljus behös publikarbete och publiken behöver information. Enligt den nuvarande planen kommer Svenska Teatern att erbjuda ett allmänt infopaket om könsnorm, heteronorm och hbtiq-frågor för unga vuxna. Med eleverna diskuterar vi hbt-historia och berättar hur en könskorrigeringsprocess ser ut idag. Finland hör till de länder som har mest kunskap och kan ge bäst vård åt transkönade. I paketet ingår också ett teaterbesök då eleverna ser Ångrarna och efteråt får de diskutera pjäsen med en utbildad informatör från Seta/Regnbågsankan.

På Orlandos tid var feldiagnoser mer vanligt, och kunskapen om transkönade mycket sämre. Få förstod också gränsen mellan homosexualitet och transpersoner. Mikael å sin sida erhöll sitt problematiska förslag till behandling från läkarkåren under en tid då det saknades specialistkompetens i Stockholm, något som nu är åtgärdat. Idag är det endast kring 1% av transpersonerna i Sverige/Finland som av olika skäl ”ångrar” sin process. Det kan handla om att diagnosen ändå var rätt men den behandling läkarna föreslagit (könskorrigering) var fel. Men också om feldiagnoser. Man bör i sammanhanget minnas att feldiagnoser sker inom samtliga patientgrupper och det ytterst givetvis är vårdens ansvar att hjälpa de som drabbas. Istället för att, som antyds i pjäsen ”Ångrarna”, lägga hela skulden på patienternas axlar, eller misstänkliggöra resterande 99% av patienterna.

Regissör Cris af Enehielm, som regisserar Ångrarna i Finland är medveten om den problematik uppsättningen för med sig. Hennes ambition är att ”normalisera” det som gängse människor upplever som främmande, alltså göra alla människor till människor i första hand. Cris skriver ”Mitt intresse baserar sig på att ta fram det faktum att individen överallt är färdig till nästan vad som helst i sitt behov att bli accepterad, älskad och respekterad. Och jag hoppas att detta samtal mellan Mikael och Orlando inte skall upplevas som ett skämt utan jag vill att olika slags identiteter och sexualiteter skall i framtiden kunna gestaltas på en scen lika självklart som den dominerande heterosexuella normen.” Hon tycker det är viktigt att låta också äldra personer komma till talan. Ämnet kön och sexualitet får inte anses angå enbart unga. I pjäsens programblad kommer det att finnas en förklarande text med bl.a. information om läget för transkönade idag.

Text: Fredrika Biström
Foto: Svenska Teatern pressfoto

Läs mer om Lukas Romson, transsexuell, mångårig debattör, jämlikhetskonsult och tvångssteriliserad, på hans bloggar http://lrjamlikhetskonsult.wordpress.com/om/ och
http://lukas-romson.blogspot.se/
Mer om Ångrarna hittar ni på Svenska Teaterns hemsida: http://www.svenskateatern.fi/sv/repertoar/repertoar/angrarna/