För den demisexuella innebär att komma ut ofta att med samma förklara vad ordet betyder. Regnbågsankan har ställt fem frågor till en person som definierar sig som demisexuell.
1. Vad betyder demisexualitet för dig?
Demisexualitet definieras som att man endast kan känna sexuell attraktion efter att man skapat ett starkt emotionellt band till personen i fråga. Men för mig betyder det förvirring, frihet, platonisk kärlek i överflöd, någon gång frustration och att människor är ”estetiskt tilltalande”. Demisexualitet betyder för mig att personens kön eller utseende egentligen inte har någon betydelse, utan det är egenskaperna, tillgivenheten och hur personen är när jag verkligen lärt känna hen som räknas.
En tid betydde också demisexualitet ensamhet för mig, eftersom jag varken kände någon som var demi- eller asexuell. Jag hade ingen, varken som jag kände personligen eller någon fiktiv karaktär eller mediapersonlighet som jag kunde identifiera mig med. Men nu har jag en vän som också är demisexuell. Det är så befriande att veta att det finns andra även om vi inte pratar om det, förutom den gången när vi kom ut till varandra. (Och jag har hittat en demisexuell youtuber.)
Attraktion, både romantisk och sexuell har varit väldigt svårt att greppa för mig. Det beror antagligen på att demisexualitet faktiskt hör till det asexuella spektrumet. Det känns ibland som att heterosexuella automatiskt förstår vad som är attraktion och när jag söker efter definitioner på sexuell attraktion brukar det oftast komma upp ”när man är attraherad av någon på ett sexuellt sätt” eller något lika värdelöst.
När jag försöker fråga folk blir svaret så lätt ”jamen, du vet den där känslan…” eller ”du vet nog vad det är när du känner det”. Nej, det gör jag inte. Min sexualitet och min förmåga till att känna attraktion fungerar inte på samma sätt. Därför kan min demisexualitet göra mig förvirrad. Jag vet inte vad jag känner och omgivningen kan inte ge mig svar. Jag tror attraktion inte är lika självklart för mig som för de som inte tillhör det asexuella spektrumet.
Jag undrar ibland om jag någon gång känt attraktion eller om allt jag känner bara är platonisk kärlek. För jag älskar. Det finns så många människor i världen som jag älskar och jag börjar gråta vid tanken på att någon gång förlora dem. Men jag är ytterst, ytterst sällan attraherad av andra. Jag tror jag har känt sexuell attraktion en eller två gånger i mitt liv, men jag är inte säker.
Samhället skriker konstant att attraktion och kärlek är lika med sex. Den ekvationen fungerar inte i min värld, men det känns som att jag blir tvingad in i den ändå.
Ibland undrar jag om jag egentligen är asexuell och demiromantisk och ibland har jag perioder när jag undrar om jag är panromantisk och demisexuell. Jag vet inte och ibland gör det mig frustrerad. Oftast konstaterar jag att min sexualitet åtminstone är närmast demisexuell av alla läggningar jag vet av och definierar mig som det även om jag vet att den kan skifta och det är helt okej. Vissa dagar orkar jag inte fundera, för egentligen är ju inte definitionen av min sexualitet det viktiga, JAG är det viktiga. Sådana dagar kallar jag mig för queer. För queer VET jag att jag är.
Demisexualitet betyder också för mig att jag har sökt fakta något oerhört via nätet eftersom jag vill veta vad jag känner och vem jag är, men sexualundervisningen i skolan erkänner inte ens att sådana som jag existerar.
Estetiskt tilltalande var ett begrepp som en av mina bisexuella vänner introducerade för mig för att kunna prata snygga kvinnor och män med mig. Och det känns så skönt och frigivande att ha det uttrycket. Bara för att jag inte är attraherad av folk i allmänhet, betyder det inte att jag inte kan tycka de är ”snygga”. Men ordet snygg innehåller så ofta antagandet om att det ska innehålla någon sorts attraktion. Därför känns det bättre för mig att säga att en person är estetiskt tilltalande. Det är precis det jag känner.
På samma sätt som jag kan tycka att en tavla eller en klänning är estetiskt tilltalande och vacker kan jag tycka att människor är det. Jag känner bara aldrig ”något mera”.
Innan jag visste om att demisexualitet fanns tyckte jag det var väldigt konstigt att folk kunde vara attraherade av personer de bara sett en bild av eller träffat en enda gång. Min automatiska reaktion var ”men du känner ju inte hen” eftersom tanken på att vara kär i någon utan att känna denne ordentligt var absurd för mig, tills jag insåg att jag inte är heterosexuell (eller bi, för det har jag också trott). Jag, tydligen, upplever attraktion på ett annat sätt än majoriteten av befolkningen.
2. Vilka är de vanligaste fördomarna du möter?
Det tar så oerhört ont i mig att få höra att jag är ”helt normal”, med undermeningen ”du är egentligen heterosexuell och hittar bara på ett fint ord för din sexualitet för att få känna dig speciell”. De tror att jag ska bli glad av att höra att jag är ”normal”.
Egentligen är det inte en fördom, men den största negativa responsen jag möter är just att folk tror jag bluffar. En del säger också att demisexualitet inte finns. Det tar så oerhört ont att bli ignorerad eller osynliggjord. Som att vi, inom det asexuella spektrumet, inte fanns.
Det tar också ont, men inte lika mycket, att få höra ”men när ska du skaffa dig en karl?” eller ”har du ingen pojkvän?” av personer som antar att jag är heterosexuell. Fördomen att alla är heterosexuella tills något annat bevisas gör också att folk tror jag ska skratta åt skämt med sexuella undertoner. Jag tycker egentligen bara de skämten är obehagliga.
Att alla förväntar sig att jag ska hitta en karl och skaffa familj tycker jag också är jobbigt. Det kan ju hända att jag faktiskt gör det någon gång, men det är inte en självklarhet för mig. För det första kan det ju hända att jag skaffar mig en kvinna, vem vet. För det andra känns ett förhållande väldigt långt borta i mitt liv just nu, delvis för att jag är demisexuell och delvis för hur jag är som person.
En annan fördom jag möter är att folk tror att alla människor vill ha sex.
Överlag möter jag väldigt mycket oförståelse för att folk kan fungera på olika sätt.
3. Vad borde göras för att allt inom det asexuella spektrumet skulle bli synligare i samhället?
REPRESENTATION inom media, filmer, skönlitteratur och alla andra kulturgrenar som finns. Unga inom det asexuella spektrumet behöver folk de kan identifiera sig med. Och så borde det informeras om i sexualundervisningen att det asexuella spektrumet existerar. Det gjorde det inte när jag gick i skolan.
Jag tror det borde bli mer allmänt accepterat att alla nödvändigtvis inte känner attraktion eller vill ha sex. Jag tror det vore viktigt att bryta ekvationen ”kärlek betyder automatiskt attraktion och/eller sex”.
Egentligen tror jag alla vet att kärlek kan existera utan attraktion (se bara på förhållandet förälder-barn), men det känns som att folk glömmer bort det så fort det handlar om två personer i ungefär samma ålder som inte är släkt med varandra.
4. Har du kommit ”ur skåpet” som demisexuell, och i så fall vad var reaktionerna?
Många av mina vänner vet om att jag är demisexuell, men åt mina föräldrar eller officiellt har jag inte vågat berätta ännu. Bara tre personer (om jag minns rätt) har inte frågat ”vad betyder det?” när jag nämnt ordet demisexuell. Folk har i allmänhet inte hört om det förut, men det flesta är accepterande när de får reda på vad det innebär. Många har konstaterat att de lärt sig något nytt.
En person har reagerat med ”men du är ju helt normal”, men jag tror att hon helt enkelt inte förstod vad demisexualitet innebär. Det är det absolut svåraste med att berätta, att demisexualitet är så osynligt. Jag måste nästan alltid berätta vad det innebär och ibland känns det som att jag försvarar mig, och om jag inte försvarar mig tillräckligt bra kommer folk tro att jag bluffar. Det är inte roligt att behöva motivera VARFÖR jag är demisexuell för att folk ska tro mig.
En gång berättade jag det för en grupp 10-13-åringar som jag var ledare för på ett läger. Det råkade vara bisexual visibility-day samma dag och flickorna hade tjejsnack med den av ledarna som råkade vara bisexuell, så de pratade sexualitet. När jag kom in i rummet och fick reda på vad de pratade om, så kom jag egentligen ut till den andra ledaren, men barnen råkade ju höra på och det brydde jag mig inte i. Ett av barnen frågade ”vad är det?” och den andra ledaren sa ”det är när man måste känna någon riktigt bra för att kunna bli kär” och barnet sa ”okej”, som om det vore det naturligaste i världen. Det var den absolut bästa situationen där jag kommit ut. Dels för att barnen var så accepterande och dels för att den andra ledaren visste vad demisexualitet är. Jag tror vi gjorde något viktigt när vi satt och pratade om att man får vara kär i vem man vill, alla blir inte kära och det är okej, och man behöver inte ha pojkvän eller flickvän om man inte vill.
5. Vad är det bästa med demisexualitet?
Det bästa med demisexualitet är att det är en del av mig, precis som alla mina andra egenskaper. Det är en del av mig och gör mig till den jag är. Jag är stolt över att vara mig själv.
Det bor så mycket kärlek inom mig, men det kan komma ut i platoniska relationer. Det finns så oerhört många sätt att älska och jag tror inte jag skulle ha insett det lika lätt om jag hade en vanligare läggning.
Jag tror demisexualitet har gjort mig till en mer accepterande person än om jag vore heterosexuell. Att tillhöra en minoritet gör att det känns väldigt naturligt för mig att människor är olika. Vi kan uppleva världen på så många olika sätt och alla sätt är berättigade och verkliga. Eftersom demisexualitet inte är en läggning som jag blivit informerad om i skolan, och därför sökt väldigt mycket information på nätet, har jag hittat massa information om andra läggningar. Jag har lärt mig en massa nyttigt som jag inte tror jag skulle lärt mig av mig själv om jag inte vore demisexuell.
Frågor ställda av Fredrika Biström på Regnbågsankan och svar av ”anonym” 20 år. På bilden prideflaggan som symboliserar demisexualitet.
