I vårt samhälle har vi skapat normer och föreställningar om hur en flicka eller pojke skall vara. Det börjar redan vid födseln, man kanske utbrister; Å så söt hon är, eller Vad han ser stark ut. Vi köper ljusröda kläder åt flickbebisen och blåa åt pojken. Faktum är att dessa föreställningar är så ingrodda i oss att de nästan sitter i ryggmärgen. Vi bara antar att det skall vara så. Men hur blir det då för de som inte passar in?

Om man är ett par som inte har barn, en ensamstående mamma, eller om ens partner är av samma kön? Det är då som heteronormen kan bli ett problem; Sandra Dahlen har i boken (Tyst i Klassen 2006) beskrivit hur det kan kännas.

 "Att som liten ha varit pojkflicka är något positivt, något man med stolthet kan berätta om - i alla fall om det gick över efter ett tag. Men ordet flickpojke finns inte ens. Hur kommer det sig att män inte kan skryta om att ha varit flickaktiga?"

De socialt konstruerade normera för hurdana egenskaper vi som man eller kvinna skall besitta och som vi tagit för givet och kan vara kränkande och en faktor som utesluter andra ur gemenskapen. Problemet med heteronormen är att vi oftast inte lägger märke till den, vi är för "vana" helt enkelt.

Enligt heteronormen förväntas man vara en "riktig" kvinna eller "man" som attraheras av  "riktiga kvinnor och män" och det gör att alla icke heteropersoner faller utanför.

För att nämna ett vardagligt exempel, har du någongång tänkt på hur de flesta blanketter är utformade? Jo, mammas namn, pappas namn och barnets namn. Det finns kanske ingen rad för sambo eller partner. Någon blir lämnad utanför.

Vad kan man göra åt heteronormen? Man kan först och främst bli medveten om att den finns.